Anna Jylhä

Gud vad jag saknar er mina kära "sommar vänner" ibland eller mest hela tiden så fort jag tänker på er.

Så fort jag får träffa eller ser er så blir jag så otroligt glad att jag nästan gråter tårar, jag är hemsk på att komma och hälsa på, men jag vet inte känns bara jobbigare att åka ifrån er igen. Tror jag.

Jag känner mig lite patetisk när jag skriver de här när jag inte säger de till er, men jag säger de varje gång jag ser er att jag saknar er.

Ni fick mig att le så många gånger i somras så jag nästan hade ont i käkarna. Och du min vän i världen dig saknar jag mest av alla, jag vill träffa dig och prata, jag har gett dig min hand så de är bara att du tar den, den finns där för dig när som helst, om en månad, ett år eller om en livstid. Den finns alltid där, för du är speciell.

Ibland undrar jag hur ödet agerar. Agerar på ett sätt då framtiden känns som att gå på krossat glas. Du kan inte se in i framtiden den kan bli hur som helst, det vitigaste är att du lever idag och att du inte går sönder om dina förväntningar gör de. För de är något du inte kan styra, du kan styra ditt liv till en viss mån. Men du har också männsikor i ditt liv som styr lite åt dig, leder dig mot en viss väg. En väg som du kanske vill gå eller en väg du känner är helt fel. Våga är det viktigaste. Våga vara lite impulsiv, våga göra något du aldrig gjort, våga säga ifrån för detta gör dig stark i det långa loppet.

Håll de du bryr dig mest om så nära du kan, för du vet aldrig när du kan förlora den du litar på mest av allt i hela världen, så se till att förbruka varje minut med denna/de med värde. Få de och känna sig speciella för de är framför allt just speciella. De är de som står där brevid dig när de är tungt och de är de som försöker skydda dig mot allt ont i denna värld. Ge ditt liv till de och de kommer ge sina liv till dig.

//a.jylhä