Anna Jylhä

Han gör en sak som är helt galet, om han gör något han inte får göra och så säger man till honom så gör han ett ärevarv då han gör allt han vet är fel på en och samma gång, klöser på soffan, hoppar upp på köksbordet, hoppar upp på vardagsrumsbordet, går PÅ mina blommor och sedan springer han iväg till sovrummet fort fort fort.

Men sen har vi de stunderna som nu då han ligger och sover här brevid mig i soffan och bara myser.

Han kräver väldigt mycket uppmärksamhet, så fort man kommer hem så får man inte vara ifred ens när man diskar då ska han vara med eller så försöker han få min uppmärksamhet.

De här kan jag ärligt säga är ganska mysigt då man inte behöver komma hem till en tom lägenhet utan man får verkligen den uppskattningen och glädjen man vill ha när man kliver in genom ytterdörren.

---

Det är mörkt i min lägenhet, och jag är hemma en fredagkväll helt själv för första gången på väldigt väldigt länge.

Det känns på något sätt otroligt konstigt och hur ska jag förklara känslan? Denna känsla är speciell på ett bra sätt.

Känslan är som om jag har trappat ner på tempot ett snäpp. Jag är inte lika stressad över att jag måste göra något varenda kväll utan jag kan sitta här i mörkret och bara vara.

---

Situationen i livet är just nu inte exakt stabil. Situationen är inte riktigt den ultimata för jag vet att jag kommer bli sårad om de fortsätter.

Men jag vet inte riktigt hur jag ska våga? Våga ignorera och vara kall igen? Hur ska jag bygga upp skalet igen mot de jag tycker är de mest jobbiga just nu?

Det skalet jag kunnat ha under så lång tid nu och en sak händer och det jäkla skalet är borta som om de aldrig funnits där.

Min kick under sommaren har varit redlös fylla. Men jag känner nu att jag måste hitta en ny kick. En kick som får mig att lita på mig själv igen. Helt enkelt en galen egokick. Som ger mig trygghet och självinsikt på ett rättvist sätt.

Jag är glad att jag har mina vänner, de är inte många men de är speciella. Några saknar jag väldigt mycket, mer än de själva tror.

---