Anna Jylhä

Vart ska jag börja?

 

De som inte vet, jag har fått ett nytt jobb på kontoret. Jag ska börja jobba som inköpsassistent. 

Det ska bli riktigt spännande och ännu en lärdom som jag kommer ha otroligt stor nytta av i framtiden tror jag. 

Men det är med lite sorg i hjärtat som jag byter avdelning.

Jag älskar "mediarummet", vi är som en liten familj, vi tar hand om varandra, vi bryr oss om den som gråter, vi stöttar den som har det svårt och vi klickar alla med varandra. 

Det är rätt unikt att en sådan grupp med så otroligt olika människor i olika livssituationer går ihop så otroligt bra. 

Vi är en grupp som de flesta gillar skarpt. Vi är "doers", har du något du behöver hjälp med så hjälper vi dig med glädje då vi vet att de kommer lyftas en tyngd från dina axlar. Så känner iallafall jag. 

Jag kan ha vadat i skiten i flera dagar och det känns som att om man får en till uppgift så kommer man snubbla och ramla. Men när jag ser att någon kan behöva min hjälp, så hjälper jag och löser uppgiften med ett leende. För jag vet att detta ger så mycket mer till den jag hjälper. Plus jag får en kick av de att lösa problemet.

I framtiden vet jag inte alls vad som händer, om ett halvår står jag antagligen i samma situation igen som jag stod i för en månad sen. Jag håller bara tummarna för att min önskning går i uppfyllelse då.

 

Just nu på jobbet känns det som om jag skulle behöva klona mig själv minst tre gånger. Jag har kännt i någon dag nu att jag verkligen vadat i skiten. Men idag var en sådan dag då det flöt på otroligt bra, allt klickade och löste sig.

Och ett leende som jag nästan glömt bort fick mig att tänka tillbaka på det förflutna. Det där leendet känner jag igen på långa vägar, det ger så otroligt mycket värme. Får mig att le inombords och tacka för att just jag får det där leendet för det var det som förändrade hela våren för mig. Till något otroligt bra. 

Jag skrev i ett brev till Sandra för ett tag sedan att det alltid kommer något bra ur det dåliga, att det alltid finns något possitivt. Man kanske inte alltid märker det "braiga" just när det händer, men när man väl ser tillbaka så vet man exakt när det "braiga" hände och jag är tacksam för denna våren.

För jag hade aldrig träffat dig. Du som får mig att le bara av ett sms, du som får mig att skratta och du som låter mig vara mig själv. De senaste veckorna har varit något väldigt speciellt för mig. Det hade aldrig hänt om jag inte vågat ta steget in i mitt eget liv. Mitt liv som jag ville leva på mitt sätt, 

Jag är så otroligt tacksam för att jag vågade och att jag kände efter på riktigt och verkligen kände att det inte kändes bra som det var just då. Då visste jag inte att det skulle lösa sig så bra som det endå gjort. 

Varje dag är en ny dag för mig och jag lever inte för framtiden utan jag lever idag som jag borde ha börjat gjort för länge sedan. För det här får mig att må otroligt bra. Jag har en pirrig känsla i kroppen inför varje morgondag. En good feeling känsla som jag aldrig vill släppa. 

 

//a.jylhä