2012.05.25

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva, men jag känner att jag måste få skriva av mig. Så detta inlägg kommer nog bli rätt rörigt.
De händer väldigt mycket just nu, både i mitt liv och runt omkring mig i min omgivning.
Förrvirring över jobbet, en kommade tvåårsdag om inom en vecka, hur kommer den här sommaren se ut, framtiden över lag i mitt liv.
Känns som allt är en enda röra, och de känns som att så här har det varit vid den här tidpunkten (våren) i 2 års tid. Så jag borde inte vara förvånad, eller?
Jag försöker se de ljusa i det mesta men just den här tidpunkten så känns verkligen allt hopplöst.
Med värmen kommer sommaren med stormsteg. Förra sommaren var underbar, mitt livs bästa tid, vi träffade nya männsikor och lärde känna dessa männsikor, och många av de är idag mina allra bästa vänner.
De bästa att vara med dessa vänner är att du får vara dig själv utan några krav, utan några krav över att behöva vara någon du egentligen inte är. Utan att behöva bevisa något du egentligen inte vill. För de ser dig som du är och accepterar både dina fördelar och nackdelar.
Jag vet att sommaren som kommer inte kommer bli likadan, den kanske blir sämre eller så blir den bättre. Det vet vi inte. Men jag hoppas för guds skull att den i allafall blir lika bra om inte bättre.
När de gäller tvåårsdagen så vill jag bara sitta tyst i min ensamhet i evigheter. De säger att de första året är värst men jag lovar dig det andra året är lika illa. Du finns i mina tankar dygnet runt just nu. Räknar nästan timmar. Lyssnar på deprimerande musik och sitter vid vattnet helt ensam.
Du kan gråta, du kan skratta, du kan vara ensam, du kan vara bland folk men en sak är säker saknaden finns alltid där i bakgrunden. Ett tomrum som du inte märker så lätt. Förräns du är otroligt skör och känslosam.
Den enda som kan styra över mitt liv är jag, det är många beslut som spelar in, många delar som måste klaffa innan jag kan känna mig lugn och i allafall veta på ett hum.
Innan jag kan börja tänka på hösten som kommer på ett ljust sätt, på ett annorlunda sätt, på ett sätt där jag frågar mig själv; vågar jag?
//a.jylhä

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0