Anna Jylhä

Det var ett tag sen jag skrev på riktigt nu, och jag tänkte väl försöka skriva ner hur min vardag ser ut i dagsläget.

Jag jobbar otroligt mycket men inte mer än jag klarar av. Jag tycker trots allt att mitt jobb är en av de bästa sakerna i mitt liv och jag vill göra ett så bra jobb ifrån mig som jag bara kan. Jag är fortfarande ny men jag börjar komma in i det mer och mer för varje dag som går.

Jag kommer för det mesta hem på kvällarna allt för sent för hinna ta hand om mitt hem så det mesta här hemma faller i 1-2 veckor för att jag sedan får ett ryck och bara städar upp kaoset som jag ställt till med.

Det som gör mig mest glad just nu är Sandra, hon får alltid mig att le och hon har samma tankesätt som jag när det gäller att tänka possitivt och alltid se de mesta från den ljusa sidan. Alltid tänka ett steg fram istället för att tänka ett steg tillbaka. 

Och Dennis som är våran "fniss-kompis", vi kan fnissa i timmar vi tre åt saker som inte har något logiskt i sig över huvudtaget egentligen. Vi njuter helt enkelt av varandras sällskap och det är inte så jäkla komplicerat som det mesta är.

Jag har inte gråtit eller varit ledsen på 5 månader. Sista gången jag grät var när jag tog beslutet att lämna dig och jag såg dig kliva ut ur min ytterdörr. Då grät jag fast du såg det inte för du var redan påväg härifrån. Jag grät nog för att jag visste att det var sista gången jag någonsin skulle få ha de känslorna för dig. De starka känslorna som jag nog aldrig känt för någon. Men jag kastade bort de, för jag blev rädd, kände mig som en främling i mitt eget hem. Allt gick så fort från att det vart du och jag igen till att vi skulle bli sambos igen. Jag vet idag att om vi hade väntat någon månad till med att bli sambos så hade det nog varit du och jag än idag. När jag tänker på de blir jag ju såklart ledsen så jag försöker att tänka på det så lite som möjligt.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade dig, saknade våra stunder tillsammans, hur jag kunde krypa upp i din famn och efter det känna att jag kunde erövra hela världen.

Ge mig en käftsmäll för att jag tycker såhär men de är bara sanningen. Men det är också ett förflutna som jag valde att lämna, som jag valde att kasta bort.

Misstolka mig inte nu att jag vill ha tillbaka allt det där, det vill jag nödvändigtvis inte, jag trivs otroligt bra själv och jag klarar mig väldigt bra själv och jag ångrar inget men just ibland så kan jag sakna det vi hade bara.

Sakna känslan av ren tillit till någon, till någon som kände mig långt inpå nära skinnet, någon som visste om mina mörka sidor, någon som njöt av mina ljusa sidor och någon som gav mig glädje.

Jag har inte skrivit om det här någon gång tidigare, jag har inte varit redo att skriva om det. Redo att inse att jag gjort ett val som förändrat allt för alltid.

Livet fortsätter ihop med någon eller själv det kvittar. Det viktiga är att jag mår bra idag och är nöjd med det mesta. Det finns alltid saker att förbättra, men de är sådant som jag tar dag för dag. 

Jag vill inte springa in i min framtid. Jag vill njuta av varje dag så mycket som möjligt för att i framtiden kunna säga att jag har levt ett otroligt lyckligt och underbart liv.

Jag har en målsättning att vara glad varje dag på något eller annat sätt. För jag vet att det smittar av sig och att se människor i min omgivning bli glada eller gladare bara för att jag ler då kan jag ge de där leendet hela livet ut. Det är tråkigt att inte alla tänker såhär. Vissa människor lever i sin egna bubbla och ser bara problem med allt. Detta smittar såklart också på ett otroligt negativt sätt.

Tänk nästa gång du går till jobbet, hälsar på buss chaffören, betalar i kassan på ICA, eller bara träffar din bästa vän att ge de ett leende. Detta kan göra dagen för den personen som får ett leende av just dig. För glöm aldrig bort ett leende är de finaste som finns.