Saknaden

Hur ska jag börja? 
Jag är rätt svår att förstå sig på, alltså jag gömmer mig bakom ett leende oftast och jag vill inte visa känslor för någon. Och framför allt inte ta tag i känslorna om jag känner mig rädd.
Jag vet att jag sårar dig sjukt mycket när jag inte svara på dina meddelanden eller inte ger något livstecken till dig, men jag vet inte hur jag ska ta tag i de. Jag är rädd för att gråta, för jag vet att jag kommer gråta. Jag hatar att gråta. De som hände över jul var inte alls meningen, men de fick inte mig att hoppas på julen mer direkt. 
Jag vill inte att det ska göra så ont igen och jag vet att jag gör fel när jag inte hör av mig men jag vet inte vad jag ska säga. Ska jag be om ursäkt till dig för att jag inte mådde så bra just då? Att jag inte ville fira julen som du vet att jag avskyr men endå så skulle du tvinga mig till bristningsgränsen. Att du inte alls tänkte på mina känslor efter allt dåligt som hände under hösten. Att du bara inte accepterade att jag var där hemma hos er. 
Istället skulle du börja dra upp saker som jag helst av allt vill glömma för all framtid, gräva ner, trampa på, gömma, aldrig ta fram.
Du tog fram ett sådant hat i mig så jag inte kan fatta de ens själv. Vet du varför? för att du inte såg att jag din egen dotter inte mådde så bra just då. Om du bara hade sett de och stöttat mig istället så hade de aldrig blivit såhär. Alla kan få må dåligt ibland man kan inte tvinga någon till att le och vara glad. Det är de du måste förstå att jag kommer inte berätta för dig vad som tynger mitt hjärta och mina tankar om du inte låter mig berätta det själv utan press. 
Jag är rädd för att komma någon nära, arg på mig själv för att jag blivit sånn här. Håller alltid ett behagligt avstånd för mig själv så jag är säker på att ingen ser in i mitt hjärta och har chansen att hugga.
Det är min mur, min försvarsmekanism. De finns få männsikor som har hoppat över denna mur, och jag tänker inte släppa över någon i onödan. 
Det är det här du måste förstå att jag brottas med detta problem dagligen. Att inte komma andra människor för nära. Att jag kan bli ledsen över att jag beter mig så här ibland för jag vet att jag säkert förlorat många chanser pågrund av att jag är så sluten och som om jag döljer en hemlighet hela tiden. Och ja jag döljer en hemlighet som endast få människor vet om, så få att jag kan räkna de på en hand. Du vet också om denna hemlighet som jag vill glömma men du vill inte glömma de, utan du tjatar om det hela tiden. Jag har hört de hundra gånger från dig och jag orkar inte höra på de mer. Du förstår inte att du bara sårar oss när du tjatar om de. Jag är inte din psykolog och du kanske vill prata om de men jag vill verkligen dra upp de.
Jag saknar dig, jag säger de här och nu, de kanske inte hjälper dig just nu men nu vet du allafall att jag tänker på dig. 
Sedan saknar jag Pappa otroligt mycket, ibland känns de som om du inte heller bryr dig. Visst jag är en stor flcika nu och jag klarar mig själv. Men ibland vill jag bara vara "pappas lilla flicka" som förr. 
Du är verkligen för långt bort. Jag börjar inse de nu. Jag har inte hört din röst på 6 månader, jag har fått ca 2 meddelanden i månaden av dig. Jag saknar dig otroligt mycket. Bara få se din bil svänga upp på gatan och se dig sitta i bilen med en cigg i munnen och solglasögonen på. Den känslan är oslagbar. Att jag idag kan vara så otroligt stolt över dig. Stolt över att du är min pappa.
 
Det jag vill säga med de här inlägget är att jag är inte hård som sten. Jag har en mjuk sida men som jag inte alltid visar. Jag hatar att gråta för då vet man verkligen att det gör ont. Jag saknar min familj väldigt mycket och jag vill bara ha dig nära. 
 
//a.jylhä

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0