Ready for the summer
Igår handlade jag en ny vårjacka från monki. Mörkgrön av alla färger, har aldrig haft den färgen men den verkar passa bra.
Sedan ramlade det ner en bikini i brevlådan från H&M har nog aldrig varit så nöjd med en bikini. Denna kommer bli sommarens favorit. Och ja här är nog första bilden på min mage i dagsläget. De går framåt och fettet börjar försvinna smått som smått och ersättas av svaga muskler. Innan sommaren kommer så ska jag aldrig mer behöva dra in magen för att jag känner mig tjock. Med god vilja och en envishet av stål står jag här idag och är nöjd med resultat. Och blir framförallt nöjdare för varje dag som går. Win win.
Cykling
Igår cyklade hela våran avdelning Norrköping-Söderköping fram och tillbaka. Totalt blev de 4,4 mil och man känner i rumpan idag hur de värker efter sadeln. Bilden är dagen efter cyklingen igår och jag måste säga de jag börjar bli sjukt nöjd med min kropp. Det finns fortfarande små skavanker som måste bort men de ska jag klara. Med min vilja och envishet kommer jag långt.
Om 2 timmar är det dags för löpning på löpbandet igen. Springa bort träningsvärken, yees.
Bitarna börjar falla på plats
Har en härlig känsla i hela kroppen och bitarna börjar verkligen falla på plats.
Fick ett mejl som gjorde mig sjukt nervös och överraskat glad och fick ett samtal idag som fick en sten från hjärtat att släppa. Oron har suttit i några veckor nu men efter idag är jag lugn igen.
Lugn en liten stund framöver i allafall tills jag får ett klart besked.
Kan inte riktigt berätta vad allt handlar om än då jag själv måste smälta allt och bearbeta de. Och inte ropa hej innan jag kommit över planket.
Men jag kan lova er de är en sjuk förändring.
Allt känns så bra just nu och jag är sjukt nöjd med livssituationen för tillfället, och jag tror att de som håller på att hända är det enda rätta. Känns som att så fort jag tänker positiva tankar så faller de mesta på plats.
Känns som om detta är en period då jag vet exakt vad jag vill och jag accepterar inget som sårar mig eller gör mig osäker, jag har bestämt mig för att jag tänker aldrig lägga tid på något som inte ger mig glädje och energi. Finns ingen mening. Fokusera på de positiva sakerna som får mig att må bra och som ger mig energi i mängder just nu.
Perioden som kommer framöver har de senaste åren varit en sådan period då det händer väldigt mycket för mig, och det verkar som att denna period kommer bli likadan.
Full av överraskningar och som sagt jag håller alla dörrar öppna när de gäller allt.
Jag har så jäkla mycket att vinna nu efter de senaste månadernas små skitsaker, så om min dröm blir verklighet så vore de bara inte mer än rätt för mig.
Håll tummarna för mig nu.
//a.jylhä
Äntligen fredag
Som jag längtat efter dig. Har tränat som en tok i veckan och nu äntligen har jag kört veckans sista pass och kan vila i 2 dagar innan det är dags för hårdträning igen.
Resultatet blir ju super i allafall. Vänta bara till om en månad. I love my body!
Relationer i livet
Imorgon fyller du år. Och jag tänkte överraska dig med att komma och hälsa på.
Jag är redan nervös, frågan är då hur de kommer gå precis innan jag ska träffa dig. Håller tummarna för att du blir glad.
I mitt horoskop för idag stod det; En lärorik process i nära relationer lider äntligen mot sitt slut.
Och i veckans horoskop stod det; Just nu ligger fokus alltjämt på att försöka att knyta ihop en massa lösa trådar i relationer. En viss otålighet märks av, eftersom du gärna vill kunna komma vidare. Du kan börja ställa krav på andra, istället för att det är de som ställer krav på dig.
I mitt tidigare inlägg konstaterade jag att var trött på att inte veta vad jag vill. Men har nog bestämt mig nu och det känns skönt att jag tagit steg ett i situationen. Och om man ska tro på mitt horoskop så är det kanske det som behövdes för att mig att kunna släppa taget och stänga av. För nu kvittar de hur de går så länge jag är nöjd och ja jag är nöjdare än på länge just nu.
Sedan de där med att knyta ihop lösa trådar i relationer så tänker jag direkt på min mamma. Jag ska äntligen ta tag i de på riktigt. Jag har en plan, och planen är skottsäker för inget kan gå fel. Men det som gör mig rädd är att jag vet inte hur hon ska reagera. Jag vet knappt själv hur jag ska reagera. De får vi se när jag hälsar på.
Sedan har jag funderat väldigt mycket på relationer som jag inte fått riktiga avslut i eller fått fel avslut i. Till exempel Du, du var en del av mitt liv i 3,5 år och det enda jag har kvar av våran tid är några framkallade bilder undan gömda i längst in i garderoben. Och sista gången jag såg dig grät vi båda, sedan vet jag inte vad som hände. För vi har inte pratat eller sett varandra på 3,5 år. Det är sjukt endå hur det kan gå i vissa relationer. Ibland kan jag verkligen tänka tillbaka på våran tid. Du var min första kärlek, min första själsfrände. Vi hade det väldigt bra, men på slutet var de inte alls bra. Det hände mycket hemskt där på slutet som jag helst inte vill minnas men som jag vet att jag lärt mig sjukt mycket av ändå. Att man aldrig ska ge bort hela sitt hjärta till någon för du måste lämna en del av ditt hjärta till dig själv också. Den här delen kan ingen aldrig komma åt. En halva till den du håller kär och en halva till dig själv.
Med dig har jag så sjukt mycket upplevelser med. Om jag kollar tillbaka på vad för sorts person jag var när jag var med dig så känner jag inte igen mig alls. Hur jag gjorde allt för dig, följde med dig vart du än gick och vart du än ville gå. Hur vi stöttade varandra genom dåliga stunder och bra stunder. Jag önskar att vi kunnat vara vänner för du var faktiskt min bästa vän då. Varje gång jag hälsar på i hemstaden så får jag ont i magen pågrund av dig, för jag vet att någon dag måste den dagen komma då jag ser dig eller träffar dig. Jag vet inte alls hur jag skulle reagera. Visst vi har inte träffats på 3,5 år så jag kan inte säga att jag känner dig längre och du känner garanterat inte mig längre. Frågan är om jag skulle undvika och låtsas som jag inte sett dig och i efterhand ångra mig. Eller skulle jag vara den vuxna och hälsa på dig och fråga hur du har de och hur de var med dig?
För ärligt talat undrar jag verkligen hur du mår, vad du gör nuförtiden och vad för person du har blivit efter mig.
När man har oavslutade relationer i ryggsäcken är det sjukt svårt att gå vidare på riktigt, för dessa relationer kommer alltid göra en påmind över något som gick fel. Kommer alltid hindra en från att chansa oftare. För alla vet vi hur ont ett krossat hjärta gör. Speciellt när det hände med första kärleken. Den kärleken som man tror ska vara för evigt. Jag kommer aldrig älska någon som jag älskade dig. Visst när rätt person får mig på fall igen så kommer jag säker älska denna men aldrig likadant som med dig. Du var min ungdomskärlek som också gjorde så många ärr på mitt unga hjärta. Ärr som jag aldrig kommer bli av med. Men du gav mig så otroligt mycket också.
Min högsta önskan är att få träffa dig någon gång igen för att se hur du har de. Och för att få veta hur jag själv skulle reagera för att se dig igen.
Du är min relation i livet som jag alltid kommer vara rädd för att berätta till någon om, berätta om varför och hur jag blev sårad av dig. Visa för någon annan varför jag är just jag idag.
Nattliga tankar
Hur kan människor som man försöker glömma göra en påmind hela tiden.
Varför kan jag bara inte släppa taget och bara vara jag.
Är det för att minnena aldrig försvinner eller är det för att jag inte har stängt av helt?
Jag vill bara vara jag och leva. Vara glad och inte fundera på onödiga saker. Inte fundera på saker som gjort mig besviken och gör de än idag.
Varför kan jag inte bestämma mig på riktigt vad de är egentligen jag vill?
Jag vet att jag kan stänga av när jag väl bestämmer mig på riktigt att aldrig vill minnas längre. Men vissa människor i mitt liv kommer jag alltid bli påmind om, de är de människorna jag aldrig har fått några riktiga avslut med. Inga kapitel att stänga och lämna bakom mig utan de är en utdraget kapitel som aldrig vill ta slut. Fast jag helst av allt bara vill ta nästa steg. För mitt eget välmående.
Varför ska det alltid finnas något som stoppar en från att göra något man velat göra en längre tid.
Något som håller en kvar, något som håller en osynlig hand på axeln och får mig att inte ta nästa steg.
Under veckan har jag fått två erbjudanden men jag vågar inte ringa de där samtalet och ta tag i de, för det är något som stoppar mig. Varför? Det finns inget självklart som borde stoppa mig. Bara min egna dumhet.
Jag är en drömmare. Jag dagdrömmer säker flera timmar varje dygn. Drömmer om ett liv där jag aldrig är besviken på något och där jag vågar bestämma mig för vad jag vill. Man kan säga att jag lever ibland i min lilla drömvärld som aldrig kommer bli sann om jag inte släpper taget på riktigt och glömmer det som varit.
Om bara någon kunde rycka med mig till ett liv som jag inte vågar bestämma mig för själv, jag behöver en hjälpande hand för att förverkliga drömmen. Som en räddare i nöden. Vart finns du som kan visa mig vägen? Visa mig vägen till min dröm. Jag längtar tills jag träffar dig som tar mig med storm och får mig att sluta fundera på allt runtomkring. Som bara får mig att leva på riktigt och får mig att strunta i vad alla andra tycker. Som får mig att känna trygghet och en axel att gråta mot när jag behöver, men framför allt som jag vågar gråta mot. Jag vet att du finns. Om man ska tro på stjärnorna så borde du komma in i mitt liv inom en snar framtid. Det hoppas jag för snart kommer en jobbig tid då jag behöver en sann vän och närhet i olidliga mängder.
Visa mig vem du är så kommer jag följa dig vart du än vill gå.
Våga chansa, vinn mer.
Ett steg i taget
Jag vågade skriva till dig igår.
När jag skrev smset som inte var något speciellt alls utan bara för att visa ett livstecken till dig för att jag tyckte att det var dags nu.
Mitt hjärta dunkade i otakt och jag grät när jag skrev dessa få rader. Jag grät dock mer när du svarade. Jag insåg hur otroligt mycket det betyder med kontakten med dig. Hur mycket jag saknar dig och hur mycket jag tycker att jag varit dum som inte hört av mig,
Detta är ett steg mot rätt riktning, vad nu nästa steg blir efter de här vet jag inte än. Men jag har hittat hoppet igen.
Jag har insett att jag har behövt gråta, fälla några tårar för att komma över min rädsla. Få komma över saker som inte ger mig något annat än ont i magen.
Insett att jag mår så mycket bättre efter att jag gråtit än att gå och fundera på saker i onödan. Och vända och vrida på senarion som jag inte har någon påverkan på. Som jag inte kan ta nästa steg i, i dessa tillfällen måste jag släppa taget. Är de inte menat så är det inte. Men jag har försökt göra de jag kan och försökt visa de jag kan. Men de har inte räckt så jag kan inte göra så mycket mer. Bara minnas allt bra och minnas det lilla och lära mig av det som av allt annat här i livet. Det kommer aldrig vara över för mig.
//a.jylhä
Don't look back
Don't look back, just go forward. Time to make a real decision.
