Satan

Allt började för ungefär 2 veckor sedan. Det mesta började gå så fel. Och då menar jag verkligen det mesta. 
Kände de redan i början för 3 veckor sedan. Något höll på att förändras markant. Hur possitiv jag än var så gick de inte att unvika negativitet. 
Förra veckan smällde de till ordentligt med problem med bilen, parkeringsböter och såklart så förlorar jag min telefon också.
I måndags stannade bilen på motorvägen men jag fick igång den och jag såg ett litet hopp. Tisdag var hyfsat lugn. Men på onsdag smällde de verkligen till ordentligt. Bilen stannar igen på motorvägen jag får inte igång den och får bli hämtad. Det var droppen, jag grät och grät. Jag tappade hoppet för en stund. Bara för att jag säger de här så kommer folk tycka att jag är otroligt dum, jag var nära på att kliva ut ur bilen och ställa mig framför första bästa bil. Jag var förtvivlad, ledsen, besviken och arg. 
Kan inte med ord beskriva hur glad jag är att jag fick stöd av tre av de bästa människorna just då.
På torsdagen så fick jag såklart en parkeringsböter för att ha min äckliga skitbil ståendes på gatan.
På fredagen kändes det lite bättre, men ju senare småtimmarna blev, så blev också jag mer och mer besviken. 
Än en gång så fanns ni där och stöttade mig på lördagen. Vi åkte till Västerås över dagen bara för att komma bort. Än en gång började kvällen otroligt bra. Jag var på gott humör igen och bara njöt. Men sedan händer nog de värsta denna vecka. Jag blir av med min lur. Så nu äger jag ingen vettig telefon och jag vet inte vem som har tagit de käraste som jag har. 
Ännu en kväll förstörs av besvikelse och jag vet inte varför men jag kände mig otroligt ledsen och oviktig överhuvudtaget.
Jag börjar än en gång gå in i någon sorts "musseltillstånd" då jag inte säger något, då jag håller mig ifrån och framför allt inte vågar ta tag i det.
Jag håller på att stänga in mina känslor igen, då jag inser att det inte spelade någon roll att visa de och för att jag inte vill att de ska bli försent att stänga in de igen. Jag vill inte bli sårad. Men jag ser att de börjar hända lite smått så jag undviker allt som har med de att göra. 
Jag är så trött på kryptiska meddelanden och signaler. Varför är det så svårt att prata om de? Varför vågar jag inte? 
Allt kändes på något sätt bra för ca 3 veckor sedan. Jag såg en glimt av vad du kanske ville med mig, hur du inte var rädd för att göra framsteg. Vilket också gjorde att jag gjorde några framsteg. Men nu känns de bara konstigt. Jag är livrädd. Jag känner mig typ förnedrad och besviken på mig själv för att jag inte vågar ta tag i de utan jag undviker de istället för jag inte vill bli ännu mer förnedrad. 
Alla pratar om de, det är senaste nytt, men vad är det för mening när jag själv inte vet vad som gäller. Vilket spel vi spelar, hur jag ska bete mig för att visa, visa vad? Finns det något ens? Eller har de senaste veckorna bara varit en illusion av något som jag längtat efter men som nu försvinner som ett spöke? 
Vad är det för mening egentligen? och varför ska det vara så jäkla svårt. 
Jag vill bara hitta dig du som kan göra mig glad och inte göra mig besviken. Jag kanske hoppades för mycket att du kanske kunde vara den personen. Men nu är jag jäkligt osäker. Osäker på allt. Osäker på mina känslor. Osäker på allt som hänt de senaste 2 månderna. 
Så fort folk börjar prata om de så känns de som om jag stänger av, trycker på en knapp och spelar oberörd. Beter mig rent ut sagt som ett svin mot mig själv. Det blir sådan jäkla press när vart jag än går så nämns de. I alla forum gör alla sin egen uppfattning om de och berättar mer än gärna de för mig. Men jag vill inte veta, jag vill inte höra, för jag blir såhär då. Jag unviker de, jag undviker att hamna i en situation där folk börjar undra. För 3 veckor sedan brydde jag mig inte så mycket utan var bara glad för de mesta hela tiden. Men nu börjar de gå mig på nerverna. Jag vill inte vara någon som alla pratar bakom min rygg om. Som alla vet mer än jag hur allt ligger till. Satan vad förnedrande det är. 
Förlåt för att jag inte vill ta de steget och fråga en enkel fråga, fråga en fråga som kan betyda att jag inte behöver slösa någon tid i onödan. Jag unviker hellre frågan och skiter i de, för jag vågar inte. Jag är som sagt livrädd. För nu har jag faktiskt börjat öppna mig och så fort jag gör de så känns allt så konstigt. Drar därför slutsatsen att det är bättre att hålla käft och inte berätta om hur jag känner för vad är de för mening om de ändå inte spelar någon roll. 
Men en sak är iallafall säker jag orkar inte bli besviken mer. Och för att inte bli besviken så stänger jag in mina känslor igen. Hur dumt det än kan vara så orkar jag inte vara rädd längre. 
Orkar inte ställa massa frågor som jag endå inte får några svar på när jag ställer de till mig själv. Jag vågar inte ta steget och jag tror inte du heller vågar, 
Jag har nog lurat mig själv igen att tro att det fanns något. Men de enda som verkar finnas är åtrå och inte känslor. 
Frågan kvarstår till nästa gång, varför måste man tänka på hur lång tid det gått, vad man gjort och när de är ok att berätta hur man känner? 
Varför kan de inte bara vara självklart? Utan alla dessa kryptiska meddelanden och situationer. Som får mig att bli osäker. Osäker på mina egna känslor. Jag känner hur jag redan börjar stänga av mina känslor. Fan.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0