Anna Jylhä

Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen eller göra. För de gör så jäkla ont i magen. Har jag verkligen tagit rätt beslut, har jag verkligen tänkt igenom de här? 

Jag sitter här och tankarna flödar och jag blir mer och mer rädd. Ren rädsla på riktigt. Hur ska jag veta om jag tagit rätt beslut, vem kan lugna mig? 

Helt galet, jag kan säga att de här är första gången på otroligt lång tid som jag verkligen undrar om jag tagit rätt beslut. Jag har alltid haft en otrolig vilja till något men kan de vara för att jag aldrig riktigt har fäst mig vid något förräns nu. Fäst mig vid något som inte ens går att ta i. Fäst mig i en känsla som gjort mig sjukt självsäker och trygg. Nu känner jag mig förbaskat osäker igen. Osäkerheten tar över fjärilarna i magen. För en timme sedan kändes de otroligt bra men endå nervöst, nu kan jag knappt lugna mig, jag försöker andas lugnt, men helst av allt skulle jag vilja gråta sådana där stora krokodil tårar i famnen på någon som gör mig trygg. Säger att beslutet jag tagit är det enda rätta. Att de här är ju de du velat i tre år. Jag minns den där gången för tre år sedan när vi gick på gatorna och ett frö såddes i min hjärna. En önskan och en dröm. Nu händer det och jag kan säga att jag är så oförberedd på dessa känslor jag har just nu att jag skulle vilja protest-kräkas. Varför kan inte mitt hjärta tänka likadant som min hjärna.

Och det är ju bara typiskt att det händer just nu, på våren som alltid. De senaste fem åren har våren varit min årstid då jag förändrat mitt liv markant på alla sätt och vis. Det är som om varje vår så har jag börjat om från början. Det slår aldrig fel. För 5 år sen flyttade jag in i min drömlägenhet och trodde att jag gjorde det med en person jag skulle leva hela livet med. För 3 år sen förlorade vi alla dig, du som alltid kommer finnas i våra minnen som den där härliga människan som levde livet fullt ut utan rädsla. För 2 år sedan bytte jag arbete och du lämnade mig. För 1 år sen lämnade jag dig på riktigt. Allt de här har hänt under exakt samma månad varje år: maj. Och nu när jag äntligen hittat trygghet igen på riktigt så känns de som om jag håller på och kastar bort den. Kastar bort något som jag har kämpat med att hitta igen under ett helt år. Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför väljer jag alltid denna månad? Hade det varit vilken årstid som helst under året utom denna så skulle jag varit lugn. Men nu kan jag ärlig säga att jag börjar bli riktigt rädd för maj-månad, vår-årstiden.

Jag vill inte vara såhär osäker, och jag vet att jag kommer inte känna såhär om jag bara får gråta mina krokodil tårar men jag vet inte vad som ska få mig att gråta dessa. Just nu känns det som om kroppen slutat fungera på riktigt för en stund. Det känns som om jag skulle kunna stirra in i väggen i en hel framtid. 

Allt kommer bli så annorlunda, 

De här är en händelse i mitt liv som kan vara en av de svåraste jag någonsin har varit med om. En händelse som skapar starka känslor och en stark känsla av rädsla för framtiden.

//a.jylhä 

 

Det var ett tag sedan jag skrev så jag kände att det var dags nu.

Jag tror jag lever för tillfället lite i min egna lilla bubbla eller kanske våran bubbla. Men jag lever verkligen för stunden, jag njuter av varje minut och är gladare än på länge. 

Jag har varit halvkrasslig hela förra veckan så träningen har fått lida. Men imorgon bitti är det första löp-passet på en vecka som står på schemat. Dessutom ska det ut och cyklas i 4 mil efter jobbet med våran avdelning igen.

Som jag sagt tidigare, min kropp förbättras för varje träning och jag ser nästan resultat varje vecka. Inte på vågen för där känns det som jag står still (antagligen för att jag bygger muskler i en behaglig takt) men på utseendet på kroppen och fysiken så förbättras jag markant hela tiden. Sådant är så jäkla uppskattat, 

Visst att jag oftast har haft hyfsat bra självförtroende men nu kan jag verkligen klappa mig på axeln och säga äntligen har jag snart den kroppen som jag alltid bara vågat drömma om. Förändringen på kroppen har också gjort att jag blivit mer självsäkrare i mig själv och vet när jag blir behandlad dåligt och accepterar det inte överhuvudtaget. Alla är vi värda att bli behandlade rätt. 

Om jag ska se tillbaka på de senaste åren så är faktiskt de som händer just nu bara fantastiskt. För vem kunde ana från början att allt skulle falla på plats efter så många år? Så många år av frågetecken och ovetande. Det är väl de som gör det så härligt att jag kan säga att de här är inte första gången jag känner såhär. Tror alla dessa år och händelser fram och tillbaka har behövts för att jag idag kan visa hur jag känner på riktigt. Utan att vara rädd för att bli sårad. Rädslan för att bli sårad har funnits där så många gånger förr så de är bara på tiden att den försvunnit. Men jag vet också att den inte försvunnit bara sådär utan allt handlar om personkemi. Och vad vi förväntar oss av våra medmänniskor. Det är lite som en saga eller så är det kanske bara verkligheten som ger utdelning. Som jag alltid säger du ser inte vad för mening vissa saker har förrän i efterhand när du ser tillbaka och reflekterar över varför vissa saker verkligen har hänt. När du väl sett tillbaka och reflekterat, det är då du inser vad för mening alla händelser haft och du kan nu börja sätta pusselbitarna på plats där de hör hemma. 

 

Personkemi är allt vad det handlar om i slutändan. Så lika men så olika på samma sätt.