Anna Jylhä

Nu är det inte långt kvar tills jag får nyckeln till nya lägenheten. Det är så nära inpå nu att jag har börjat räkna dagar. Dagar till jag äntligen är fri, äntligen kan börja leva ett normalt liv i mitt egna hem igen. De senaste månaderna har bara varit jobbiga, att bo under samma tak med någon som man inte hyser en enda känsla för tär väldigt mycket på krafterna. Ibland blir jag arg på mig själv för att någon annan har påverkat mig så mycket så nästa person får lida pågrund av att jag är reserverad och ängslig.

Hur jag ibland tänker tillbaka på för 5 år sen. Vem jag var då, hur jag förändrades i stort sett över en natt. Hur jag lät de som hände då förändra mig så otroligt mycket att jag idag inte vet om jag kan hitta tillbaka till den personen jag var då. Hur jag inte vet hur jag kommer bete mig när jag träffar den där personen igen som får mig att känna mig som jag kände för 5 år sen. Som tar fram dessa känslor hos mig.

Idag inser jag att det är så otroligt svårt att gå tillbaka till den personen jag var då hur jag är rädd för mig själv om jag nu skulle börja känna så. Visst det är läskigt att vara så beroende och kär i någon. Men de ger så mycket mer tillbaka än de här sättet då man i ena stunden är varm i hela kroppen och fjärilarna nästan kommer ur munnen på en till att i nästa stund övertänka varje situation. Hur man överanalyserar varje situation miljoner gånger så man blir osäker och tokig. 

Jag avskyr att inte veta vad för steg jag ska ta härnäst. Hur jag ska bete mig. Jag skulle bara vilja släppa allt och bara göra som jag känner just för stunden och inte bry mig om vad folk runtomkring tänker. 

Jag minns den där känslan så väl, den där tilliten den där tryggheten. De gemensamma målen med livet. Att ha någon att dela dessa mål med är helt klart bättre än ta sig an målen själv. Visst ska man alltid ha sina egna mål också men att kunna dela vissa mål i livet med någon som är rätt underlättar otroligt mycket. 

Att vara säker på någon kan jag ärligt säga är den bästa känslan jag vet. Att de inte finns några frågetecken. Att du slipper överanalysera allt, du slipper vara osäker, du vet helt enkelt att personen i fråga hyser exakt samma känslor för dig som du för den. Hur den känslan skulle kunna lyfta berg och hur jag längtar till att jag får känna så igen. Senast var för 5 år sen. Och ja så fort jag känner dessa känslor igen så kommer mitt sanna jag komma fram. Jag vet bara inte hur jag kommer hantera det då men de får tiden visa. För jag är en riktig romantiker i grunden. Jag uppskattar alla små ting och jag försöker göra varje dag till en romantisk kärlekshistoria. Hur jag drömmer om prinsen på den vita hästen som ska rädda mig. Hur jag i hemlighet alltid letat efter en person som kan visa mig hur kärlek ska kännas på riktigt, en person som jag kan lita på till 100% som kommer stå där i vått och torrt med mig och hålla min hand. Hur ska jag då veta när jag hittar den här personen? Egentligen vet jag inte men jag tror att de är rätt enkelt, den personen som får mig att vilja försöka visa mina riktiga känslor och lämna den där osäkra flickan bakom mig det är prinsen som kommer rädda mig. Drömmar, drömmar och drömmar. 

Och för att avsluta detta inlägg lite klysigt. "A true love story never ends" 

//a.jylhä

 

Äntligen vänder det. Jag har hittat någonstans att bo om en månad. Lättnadskänslan som blev när den nya hyresvärdens mejl kom om att vi skulle skriva kontrakt idag kan inte beskrivas med ord. De var en sådan lycka.

Så många budgivningar jag varit med i och förlorat, så många hyresvärdar jag ringt som sagt att det finns inget ledigt just nu. 

Och så ringde jag min sista utväg, min gamla hyresvärd. Jag fick ju 2 varningar innan jag flyttade därifrån men ja de löste sig endå för om exakt en månad kommer jag flytta till min egna lägenhet i Nyköping igen.

Alla som känner mig vet ju att jag redan har möblerat lägenheten i huvudet, planerat vad jag ska ha vart och sett alla sorterts möjligheter för att de ska bli så fint som möjligt. Jag längtar så jäkla mycket till den dagen när flyttlasset går.

 

Men jag har fortfarande ett problem, jag måste göra mig av med mina underbara katter. Jag kan inte ha de kvar, 

Jag fattar inte hur man kan bli allergisk mot något som man älskar så mycket, som har gett en så mycket värme de senaste åren. De har tröstat mig då jag inte velat att någon annan ska trösta bara genom att vara i närheten. De har gett mig trygghet när jag bodde själv. Att aldrig ha behövt kommit hem till ett tomt hem under 4 års tid kommer bli svårt att vänja bort.

Jag vill hitta ett hem till dem där de kan vara tillsammans för ärligt talat tror jag inte att de klarar sig annars. Jag vill bara hitta ett hem och jag vill veta vart deras nya hem blir.

Vet du någon som skulle vilja ha dessa underbart charmiga katter, så säg till för de väntar bara för att få komma till ett kärleksfullt hem där de får den värme som just de förtjänar. 

Jag är så ledsen över detta då jag vet att jag kommer sakna de djävulskt mycket, jag kommer sakna närheten från dem. Om jag skulle få välja hade jag aldrig blivit allergisk, jag hade hellre kapat ett finger för deras skull. 

Så snälla du som läser vet du någon/några som skulle kunna ta hand om mina hjärtan så säg till! 

//a.jylhä

//a.jylhä