Anna Jylhä

Herregud det är redan September! 

Allt har gått så otroligt fort de senaste veckorna både på fritiden och på jobbet. Har inte riktigt hunnit tänka på allt som hänt och håller på att hända.

De känns lite vemodigt att leta lägenhet igen, jag har ju gjort de här ett par gånger nu så jag börjar tröttna på de galet mycket. Ringa hyresvärdar och vara jobbig, gå på lägenhetsvisningar och vara med i budgivningar för att sedan falla på mållinjen.

Men min mamma sa till mig för ett tag sen "du är stark Anna, du är den starkaste personen jag vet" och ja de kanske jag är men de är mycket för att jag bara kör på och hoppas på de bästa. Jag har alltid en plan med alla mina beslut men ibland kan även faktiskt jag vara ynkligast i världen och bara vilja ha en famn att falla ner i. 

Ett bevis på de är när jag hörde mammas röst för första gången efter allt som hänt. Jag ringde mamma för att kolla hur de var med henne men så fort jag hörde att hon svarade och jag hörde hennes röst så fick jag en klump i halsen. Jag hade inte gråtit en enda gång sedan allt började men så fort jag hörde hennes röst så hade jag verkligen svårt att hålla mig längre och jag bara släppte allt och grät. Inte ett sådant där hysteriskt gråtanfall som aldrig slutar utan ett snyftande och klumpen i halsen gråt, samtidigt som jag försökte förklara allt så bra jag kunde.

 

Jag insåg även här om dagen att för exakt 5 år sen, dagarna innan jag skulle fylla 20 år så satt jag i samma sits som idag. Jag hade inget konkret hem utan jag bodde hos pappa och vänner. Jag hade gjort slut med min livs första kärlek. Jag skulle behöva fira min 20 årsdag utan pojkvän och ett hem att bjuda min nära och kära till. Jag kommer ihåg min 20 årsdag i detalj. Jag var så otroligt ledsen den här morgonen. Pappa hade skrivit ett fint brev till mig som jag grät till som ett litet barn, hela dagen pinade jag igenom och de var då jag bestämde mig för att jag inte ville fira min födelsedag mer. Nu har de gått några år och jag har aldrig riktigt firat min födelsedag. Inte lagt någon riktig tanke bakom de utan mest bara varit och försökt pina igenom varje födelsedag i 5 års tid. 

Nu fyller jag snart 25 år och vet inte riktigt hur jag ska känna för födelsedagen som är här om 2,5 vecka. Ska jag fira den? Ska jag skita i den? Ska jag mörklägga den? Ska jag glömma den? 

Eller ska jag helt enkelt slå på stort. Jag är kluven. 

De säger ju att 25 är de bästa året i livet, men då borde väl jag göra kvällen som jag firar min 25 årsdag på speciell också? 

Nu tänker jag sådär mycket igen, jag kanske bara borde ta de som de kommer, njuta av allt som händer nu och se framåt? 

Vara lite possitiv även i mitt eget inre. Jag ger så otroligt mycket till alla människor runt omkring mig att jag glömmer bort min själv lite. Jag tycker de är helt underbart att göra någon glad, jag lever varje dag för att få se ett leende på någons läppar. 

Men en dag ska jag träffa den där personen som ger mig de där leendet på läpparna, en dag ska jag låta någon ta hand om mig. Hej min framtid kom och hitta mig.