Anna Jylhä

Idag satt jag och läste igenom min blogg. Allt kändes så mycket lättare då. Allt jag skrivit på dessa år fick mig att inse att jag faktiskt varit på den här botten tidigare och jag tog mig upp och de är precis de jag tänker göra nu också.

Jag har tyckt synd om mig själv tillräckligt nu och orkar inte vara ledsen längre.

Ta tag i ditt jävla liv för du har bara ett och ta till vara på varje dag. Egentligen skulle jag vilja radera alla blogg inlägg under tiden med dig men jag har aldrig gjort de så varför skulle detta var mer speciellt än när jag kände likadant för 5 år sen? 

Nej precis så jag kommer behålla allt för de har jag alltid gjort för de är endå en del av mitt liv, och man kan säga att vill man lära känna mig på riktigt ja då borde man faktiskt läsa min blogg. Jag skriver inte den här bloggen för någon annan än mig själv, en påminnelse till allt i mitt liv. Alla händelser, all glädje, all sorg, all lycka. Ja de finns faktiskt här mitt liv är samlat.

Mina inre känslor och tankar. Tänk om jag en dag även kunde lära mig att prata om dessa med någon de kanske är nyckeln. Min nyckel till lycka.

Ja för att göra en berättelse kort men de blev inte riktigt som jag tänkt mig kan man säga och mycket beror för en gång skull på mig, eller näe de beror på att du inte var rätt. Jag var inte rätt för dig och du var inte rätt för mig. Så enkelt var de och de har tagit mig 2,5 vecka att inse detta. Att inse att jag kan inte ändra mig för din skull och du kan inte offra mer av din tid för att jag ska vara nöjd. Visst de dåliga och deppiga dagarna är inte slut än men jag ser faktiskt ett ljus i tunneln.

Jag fick för en gång skulle de slutet jag alltid velat ha, ett riktigt slut där man skiljs som "vänner". Jag kan inte säga att vi kommer vara vänner i en framtid för jag vet ärligt inte om jag skulle klara de, i dagsläget är det väldigt långt borta, men som sagt en dag i taget. Man vet aldrig om de kanske är en livslång vänskap eller bara en piss i havet som kommer komma ur de här. De kvittar i dagsläget faktiskt för jag måste tänka på mig själv, jag måste få må bra mer än 2 dagar i rad. 

Jag har otroligt svårt att prata om mina känslor för jag vågar inte ta plats. Men de här har hjälpt mig, jag har gråtit fler än en tår och ältat och insett att de var de bästa för oss båda.

Den dagen kommer komma när du gått vidare på riktigt men de jag inte får glömma att den här dagen kommer för mig också.

Men just nu pausar jag de där med att hitta min prins och lever mitt liv. Jag inser att jag måste ha både kortsiktiga och långsiktiga mål som endast innefattar mitt välmående. Saker som jag velat göra i så många år men aldrig haft mod eller vågat. Jag kommer äntligen göra min resa. Tanken är att boka senast i september och sedan dra i februari. De jag pratat med har blandade känslor, de som inte känner mig väl har frågat mig lite försiktigt "hur känner du för att resa själv?" de som känner mig säger att nej de där får du inte göra själv, de är ju livsfarligt att dra om du är så blond som du är. Frågan är vem som egentligen känner mig eller om mina vänner bara är oroliga. Men jag vet att jag måste göra de här för att någonsin kunna vara nöjd med mig själv. Få klara mig på egna ben i ett okänt land, på riktigt ensam. 

Jag har funderat på detta som sagt säkert i 3-4 år men aldrig känt att jag skulle klara de. Men just nu känner jag att jag har ett sådant mod att jag ibland kräks på mig själv när jag inser hur dumt mitt nya mod är. 

Men som sagt de är inte så här varje dag för jag har fortfarande sjukt mycket att jobba med för att få behålla de här modet och styrkan. Men jag vet att jag kommer klara de, 

Du som var orolig för om jag klarade mig eller inte, du lärde inte känna mig på rikigt hör jag. Jag klarar mig alltid, visst jag har en period där jag tycker mitt liv suger och jag tycker synd om mig själv. Men jag klarar mig alltid, jag är stark som du sa. Jag har väldigt mycket mörkt inom mig som inte hela världen behöver veta om därför är jag så stark. Du har ändå fått se många av mina svaga stunder men jag lovar jag klarar mig alltid. 

Det behöver du även veta, ju mer du får mig att må dåligt ju sämre och mindre kommer jag tycka om dig. Och ju starkare kommer jag även bli, för respekt mot någon är något jag värderar sjukt högt i sådana här lägen och sumpar du min respekt då kan du hälsa hej. 

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta, men de här är på något sätt mitt riktiga hej då. Jag släpper dig för jag vet att du aldrig kommer ångra dig och om du någon dag gör de (hur i helvete de nu skulle hända) så kommer de nog vara försent. 

Nu böjer jag mig ner och börjar plocka upp de där tusentals bitarna av mig för just nu känns allt faktiskt helvetes äckligt så jag är så sjukligt trött på de.

En dag i taget.

//a.jylhä

Nu är den min, jag har blivit med Bose.