Anna Jylhä

Underbara film. Denna filmen hamnar i kategorien "som berör dig mest". Hur kan en film vara så otroligt vacker på alla sätt? Hur kan en film beröra en så mycket? Kan det vara för att man önskar sig in i situationen att de vore så vackert i verkliga livet. Fast i det verkliga livet är kärlek ännu mer underbart.
Filmen handlar om ett gift par, Holly och Gerry. 
Gerry dör av en hjärntumör precis i början av filmen. Han har ordnat så att efter sin död så får Holly ett antal brev  levererat till henne på olika fantasifulla sätt. I breven vill han hjälpa Holly med sorgen och hjälpa henne fortsätta leva sitt liv.
Varje brev avslutar han med P.S I love you.

Det här är en film som kommer ha en särskild plats i minnet. Helt klart en av de vackraste filmerna jag någonsin sett. Jag kan inte förstå dessa underbara filmer som t.ex. Remember me och Marley and me och denna film får mig att gråta som om det var mig det hände? Hur dem får mig att leva mig in i filmen så mycket att jag nästan själv blir ledsen och fantiserar om hur det skulle vara i verkliga livet egentligen. Om en människa kan älska någon så mycket att den ser till att hjälpa den andra med sorgen om det skulle hända något sådant? Att två personer är så rätt för varandra att det bara ger rysningar så fort man bara ser på dessa två? Att känna någon så väl att man vet dennes nästa steg. Finns detta i verkligheten? Finns denna vackra villkorslösa kärlek i verkligheten?
Jag tänker i allafall ta reda på detta och jag tänker inte släppa taget.
Första steget är att gå och lägga mig med dig och somna till dina andetag och sedan vakna upp och bara få längta efter ditt ansikte och din röst igen.

//a.jylhä

Min ring från h&m kom hem på posten idag.











//a.jylhä

Ja nu är man snart ett år äldre igen. Detta året har sett otroligt annorlunda ut jämfört med tidigare år, på ett bra sätt.
Imorgon fyller jag 21 år och mina förutsättningar för allt ser bättre ut än när jag fyllde 20 år. Allt krossades i tusen bitar för ett år sen och jag är idag väldigt glad att detta hände så jag fick en chans att inse hur det egentligen var.
Det var en hektiskt tid runt min födelsedag för ett år sen och någon månad efter också jag var förkrossad och det tog lång tid för mig att resa mig upp och stå rak i ryggen igen och bara vara jag. Detta insåg jag inte heller förrän långt efter det var över, att en krossad själ tar lång tid att läka.
Ibland tänker jag fortfarande på hur allt bara föll och jag stod där utan någon som helst riktning i livet, utan någon trygghet och ibland var jag så otroligt ensam fast det fanns folk runt omkring. Kände mig otroligt hopplös och förtvivlad.
Men det mest otroliga var att jag hittade min riktning till slut, reste mig upp och var stark och accepterade ingen som helst svek av någon och detta håller jag hårt vid än idag.
Jag reste mig upp och stängde ett kapitel i mitt liv och öppnade ett helt nytt med underbara upplevelser och kärlek.


Mina bästa vänner från deras bästa sida.

//a.jylhä