Semester 2016
Det är himla underbart när det bara är någon timme kvar innan man går på en välbehövlig sommar semester. Känslan är så klockren varje gång. Betyder de att man verkliigen har längtat efter lite ledighet att kunna släppa jobbet helt?
Att man verkligen har behövt en paus och bara få vara?
Ja jag tror de, jag älskar mitt jobb men jag ljuger inte när jag säger är de är så himla skönt och veta att jag är ledig i 3 hela veckor. Samla kraft, samla minnen att se tillbaka till och längta efter när de är som mörkast.
Den här bilden beskriver verkligen min känsla igår när jag loggade ut från jobbet.
Beskriver ren och skär frihet och lycka.
Semester mood
is on.
//a.jylhä
Världen här kommer jag
Med min nya jordglob vet jag vart jag ska här i världen och vart jag vill. Vi börjar med en resa till Thailand om 45 dagar 💙
//a.jylhä
//a.jylhä
Min blogg
Idag satt jag och läste igenom min blogg. Allt kändes så mycket lättare då. Allt jag skrivit på dessa år fick mig att inse att jag faktiskt varit på den här botten tidigare och jag tog mig upp och de är precis de jag tänker göra nu också.
Jag har tyckt synd om mig själv tillräckligt nu och orkar inte vara ledsen längre.
Ta tag i ditt jävla liv för du har bara ett och ta till vara på varje dag. Egentligen skulle jag vilja radera alla blogg inlägg under tiden med dig men jag har aldrig gjort de så varför skulle detta var mer speciellt än när jag kände likadant för 5 år sen?
Nej precis så jag kommer behålla allt för de har jag alltid gjort för de är endå en del av mitt liv, och man kan säga att vill man lära känna mig på riktigt ja då borde man faktiskt läsa min blogg. Jag skriver inte den här bloggen för någon annan än mig själv, en påminnelse till allt i mitt liv. Alla händelser, all glädje, all sorg, all lycka. Ja de finns faktiskt här mitt liv är samlat.
Mina inre känslor och tankar. Tänk om jag en dag även kunde lära mig att prata om dessa med någon de kanske är nyckeln. Min nyckel till lycka.
Ja för att göra en berättelse kort men de blev inte riktigt som jag tänkt mig kan man säga och mycket beror för en gång skull på mig, eller näe de beror på att du inte var rätt. Jag var inte rätt för dig och du var inte rätt för mig. Så enkelt var de och de har tagit mig 2,5 vecka att inse detta. Att inse att jag kan inte ändra mig för din skull och du kan inte offra mer av din tid för att jag ska vara nöjd. Visst de dåliga och deppiga dagarna är inte slut än men jag ser faktiskt ett ljus i tunneln.
Jag fick för en gång skulle de slutet jag alltid velat ha, ett riktigt slut där man skiljs som "vänner". Jag kan inte säga att vi kommer vara vänner i en framtid för jag vet ärligt inte om jag skulle klara de, i dagsläget är det väldigt långt borta, men som sagt en dag i taget. Man vet aldrig om de kanske är en livslång vänskap eller bara en piss i havet som kommer komma ur de här. De kvittar i dagsläget faktiskt för jag måste tänka på mig själv, jag måste få må bra mer än 2 dagar i rad.
Jag har otroligt svårt att prata om mina känslor för jag vågar inte ta plats. Men de här har hjälpt mig, jag har gråtit fler än en tår och ältat och insett att de var de bästa för oss båda.
Den dagen kommer komma när du gått vidare på riktigt men de jag inte får glömma att den här dagen kommer för mig också.
Men just nu pausar jag de där med att hitta min prins och lever mitt liv. Jag inser att jag måste ha både kortsiktiga och långsiktiga mål som endast innefattar mitt välmående. Saker som jag velat göra i så många år men aldrig haft mod eller vågat. Jag kommer äntligen göra min resa. Tanken är att boka senast i september och sedan dra i februari. De jag pratat med har blandade känslor, de som inte känner mig väl har frågat mig lite försiktigt "hur känner du för att resa själv?" de som känner mig säger att nej de där får du inte göra själv, de är ju livsfarligt att dra om du är så blond som du är. Frågan är vem som egentligen känner mig eller om mina vänner bara är oroliga. Men jag vet att jag måste göra de här för att någonsin kunna vara nöjd med mig själv. Få klara mig på egna ben i ett okänt land, på riktigt ensam.
Jag har funderat på detta som sagt säkert i 3-4 år men aldrig känt att jag skulle klara de. Men just nu känner jag att jag har ett sådant mod att jag ibland kräks på mig själv när jag inser hur dumt mitt nya mod är.
Men som sagt de är inte så här varje dag för jag har fortfarande sjukt mycket att jobba med för att få behålla de här modet och styrkan. Men jag vet att jag kommer klara de,
Du som var orolig för om jag klarade mig eller inte, du lärde inte känna mig på rikigt hör jag. Jag klarar mig alltid, visst jag har en period där jag tycker mitt liv suger och jag tycker synd om mig själv. Men jag klarar mig alltid, jag är stark som du sa. Jag har väldigt mycket mörkt inom mig som inte hela världen behöver veta om därför är jag så stark. Du har ändå fått se många av mina svaga stunder men jag lovar jag klarar mig alltid.
Det behöver du även veta, ju mer du får mig att må dåligt ju sämre och mindre kommer jag tycka om dig. Och ju starkare kommer jag även bli, för respekt mot någon är något jag värderar sjukt högt i sådana här lägen och sumpar du min respekt då kan du hälsa hej.
Du kommer alltid finnas i mitt hjärta, men de här är på något sätt mitt riktiga hej då. Jag släpper dig för jag vet att du aldrig kommer ångra dig och om du någon dag gör de (hur i helvete de nu skulle hända) så kommer de nog vara försent.
Nu böjer jag mig ner och börjar plocka upp de där tusentals bitarna av mig för just nu känns allt faktiskt helvetes äckligt så jag är så sjukligt trött på de.
En dag i taget.
//a.jylhä
Längesen
Det var ett tag sedan jag skrev så jag kände att det var dags nu.
Jag tror jag lever för tillfället lite i min egna lilla bubbla eller kanske våran bubbla. Men jag lever verkligen för stunden, jag njuter av varje minut och är gladare än på länge.
Jag har varit halvkrasslig hela förra veckan så träningen har fått lida. Men imorgon bitti är det första löp-passet på en vecka som står på schemat. Dessutom ska det ut och cyklas i 4 mil efter jobbet med våran avdelning igen.
Som jag sagt tidigare, min kropp förbättras för varje träning och jag ser nästan resultat varje vecka. Inte på vågen för där känns det som jag står still (antagligen för att jag bygger muskler i en behaglig takt) men på utseendet på kroppen och fysiken så förbättras jag markant hela tiden. Sådant är så jäkla uppskattat,
Visst att jag oftast har haft hyfsat bra självförtroende men nu kan jag verkligen klappa mig på axeln och säga äntligen har jag snart den kroppen som jag alltid bara vågat drömma om. Förändringen på kroppen har också gjort att jag blivit mer självsäkrare i mig själv och vet när jag blir behandlad dåligt och accepterar det inte överhuvudtaget. Alla är vi värda att bli behandlade rätt.
Om jag ska se tillbaka på de senaste åren så är faktiskt de som händer just nu bara fantastiskt. För vem kunde ana från början att allt skulle falla på plats efter så många år? Så många år av frågetecken och ovetande. Det är väl de som gör det så härligt att jag kan säga att de här är inte första gången jag känner såhär. Tror alla dessa år och händelser fram och tillbaka har behövts för att jag idag kan visa hur jag känner på riktigt. Utan att vara rädd för att bli sårad. Rädslan för att bli sårad har funnits där så många gånger förr så de är bara på tiden att den försvunnit. Men jag vet också att den inte försvunnit bara sådär utan allt handlar om personkemi. Och vad vi förväntar oss av våra medmänniskor. Det är lite som en saga eller så är det kanske bara verkligheten som ger utdelning. Som jag alltid säger du ser inte vad för mening vissa saker har förrän i efterhand när du ser tillbaka och reflekterar över varför vissa saker verkligen har hänt. När du väl sett tillbaka och reflekterat, det är då du inser vad för mening alla händelser haft och du kan nu börja sätta pusselbitarna på plats där de hör hemma.
Personkemi är allt vad det handlar om i slutändan. Så lika men så olika på samma sätt.
//a.jylhä
Relationer i livet
Imorgon fyller du år. Och jag tänkte överraska dig med att komma och hälsa på.
Jag är redan nervös, frågan är då hur de kommer gå precis innan jag ska träffa dig. Håller tummarna för att du blir glad.
I mitt horoskop för idag stod det; En lärorik process i nära relationer lider äntligen mot sitt slut.
Och i veckans horoskop stod det; Just nu ligger fokus alltjämt på att försöka att knyta ihop en massa lösa trådar i relationer. En viss otålighet märks av, eftersom du gärna vill kunna komma vidare. Du kan börja ställa krav på andra, istället för att det är de som ställer krav på dig.
I mitt tidigare inlägg konstaterade jag att var trött på att inte veta vad jag vill. Men har nog bestämt mig nu och det känns skönt att jag tagit steg ett i situationen. Och om man ska tro på mitt horoskop så är det kanske det som behövdes för att mig att kunna släppa taget och stänga av. För nu kvittar de hur de går så länge jag är nöjd och ja jag är nöjdare än på länge just nu.
Sedan de där med att knyta ihop lösa trådar i relationer så tänker jag direkt på min mamma. Jag ska äntligen ta tag i de på riktigt. Jag har en plan, och planen är skottsäker för inget kan gå fel. Men det som gör mig rädd är att jag vet inte hur hon ska reagera. Jag vet knappt själv hur jag ska reagera. De får vi se när jag hälsar på.
Sedan har jag funderat väldigt mycket på relationer som jag inte fått riktiga avslut i eller fått fel avslut i. Till exempel Du, du var en del av mitt liv i 3,5 år och det enda jag har kvar av våran tid är några framkallade bilder undan gömda i längst in i garderoben. Och sista gången jag såg dig grät vi båda, sedan vet jag inte vad som hände. För vi har inte pratat eller sett varandra på 3,5 år. Det är sjukt endå hur det kan gå i vissa relationer. Ibland kan jag verkligen tänka tillbaka på våran tid. Du var min första kärlek, min första själsfrände. Vi hade det väldigt bra, men på slutet var de inte alls bra. Det hände mycket hemskt där på slutet som jag helst inte vill minnas men som jag vet att jag lärt mig sjukt mycket av ändå. Att man aldrig ska ge bort hela sitt hjärta till någon för du måste lämna en del av ditt hjärta till dig själv också. Den här delen kan ingen aldrig komma åt. En halva till den du håller kär och en halva till dig själv.
Med dig har jag så sjukt mycket upplevelser med. Om jag kollar tillbaka på vad för sorts person jag var när jag var med dig så känner jag inte igen mig alls. Hur jag gjorde allt för dig, följde med dig vart du än gick och vart du än ville gå. Hur vi stöttade varandra genom dåliga stunder och bra stunder. Jag önskar att vi kunnat vara vänner för du var faktiskt min bästa vän då. Varje gång jag hälsar på i hemstaden så får jag ont i magen pågrund av dig, för jag vet att någon dag måste den dagen komma då jag ser dig eller träffar dig. Jag vet inte alls hur jag skulle reagera. Visst vi har inte träffats på 3,5 år så jag kan inte säga att jag känner dig längre och du känner garanterat inte mig längre. Frågan är om jag skulle undvika och låtsas som jag inte sett dig och i efterhand ångra mig. Eller skulle jag vara den vuxna och hälsa på dig och fråga hur du har de och hur de var med dig?
För ärligt talat undrar jag verkligen hur du mår, vad du gör nuförtiden och vad för person du har blivit efter mig.
När man har oavslutade relationer i ryggsäcken är det sjukt svårt att gå vidare på riktigt, för dessa relationer kommer alltid göra en påmind över något som gick fel. Kommer alltid hindra en från att chansa oftare. För alla vet vi hur ont ett krossat hjärta gör. Speciellt när det hände med första kärleken. Den kärleken som man tror ska vara för evigt. Jag kommer aldrig älska någon som jag älskade dig. Visst när rätt person får mig på fall igen så kommer jag säker älska denna men aldrig likadant som med dig. Du var min ungdomskärlek som också gjorde så många ärr på mitt unga hjärta. Ärr som jag aldrig kommer bli av med. Men du gav mig så otroligt mycket också.
Min högsta önskan är att få träffa dig någon gång igen för att se hur du har de. Och för att få veta hur jag själv skulle reagera för att se dig igen.
Du är min relation i livet som jag alltid kommer vara rädd för att berätta till någon om, berätta om varför och hur jag blev sårad av dig. Visa för någon annan varför jag är just jag idag.
Förändringar
Den här hösten/vintern har varit sjukt lång. Jag känner hur trött jag är på all mörker. Och jag märker hur lite solljus de behövs för att jag ska må bra. För att jag ska se lite possitivt på saker.
Men igår när jag körde hem efter en jättemysig kväll i Norrköping så började jag fundera på riktigt vad jag egentligen vill. Och vad jag kan om jag bara vågar chansa.
Det är dags för en förändring i mitt liv. Kanske inte bara en utan det kanske behövs flera för att jag ska känna igen mig själv igen.
Jag känner att det är något som håller på att hända, jag vet inte om de är till det possitiva eller negativa. Något känns i allafall annorlunda, jag drömmer otroligt mycket mardrömmar.
Inatt drömde jag att jag inte hitta dig längre. Du var med till en början av drömmen men sen försvann du. Jag var inte ledsen, jag var mer likgiltig. Det går inte riktigt att förklara men känslan när jag vaknade var sjukt annorlunda. Som om jag lämnade något av egen vilja. Lämnade något bakom mig som beskymrar mig. Hela dagen har jag funderat på vad den här drömmen betyder. Betyder den att jag verkligen ska lämna något bakom mig eller säger drömmen att jag håller på att förlora något vilket betyder att jag borde kämpa för de? Är det början på ett nytt kapitel i mitt liv där jag lämnar det som varit bakom mig och startar om på nytt. För jag vet att en nystart har jag behövt väldigt länge men jag har ännu inte kommit på vad denna nystart innebär. Och jag vet inte om jag vill veta riktigt än. Just nu känner jag mig mest tom. En rätt skön och annorlunda känsla helt enkelt.
Chansen till förändring är nu eller aldrig. Min dröm har i allafall sått ett frö om förändring.
Jag har funderat mycket på vad den här såkallade förändringen kan innebära och jag har kommit fram till att jag måste röra på mig. Jag måste hitta ett nytt boende. Det finns för mycket minnen i den här lägenheten. Och jag behöver något nytt, något att fokusera på. Jag har inte bestämt mig än om jag ska byta stad eller bara byta lägenhet, Att byta stad har varit på tapeten i ett helt år, och nu finns det egentligen inget som hindrar mig mer än att jag kommer sakna mina vänner otroligt mycket. Jag vet att det inte är långt men de blir fortfarande mer komplicerat. Jag vill ha de jag tycker om så nära till hands som möjligt.
Och jag trivs otroligt bra i Nyköping. Om jag känner mig själv så vet jag att jag vill byta stad för att jag har varit för länge på samma plats. Jag kan inte längre vara anonym och sköta mitt eget liv utan att andra har åsikter om hur jag sköter vissa saker. Denna känsla om viljan till anonymitet kanske försvinner när sommaren kommer, så jag kanske borde vänta sommaren ut i allafall och se hur jag känner då?
Jag vet verkligen inte vad jag vill, i första hand kanske jag borde börja leta i båda städerna för att hitta de som jag absolut tycker är bäst. Göra de till att lägenheten får bestämma staden.
Väldigt mycket tjat om förändring men jag ser ljuset. Och jag tänker inte släppa de.
//a.jylhä
Breath of life
Jag börjar lite smått känna igen mig själv igen. Jag börjar se positivt på de mesta igen. Förra veckan är nästan som ett minne blott.
Jag har de underbaraste människorna att tacka.
Danne, Jonis, Tobbe och Emily. Ni har stöttat mig på alla möjliga sätt denna veckan som varit. Allt från att lösa så jag fick hem min bil från motorvägen, lagat mat åt mig, följt med mig och hämtat den nya bilen, lyssnat på mig i timmar när jag analyserat sönder mina känslor men framför allt fått mig att skratta och le trots att allt sett otroligt mörkt ut.
De är de där små sakerna som räknas, och jag kommer vara evigt tacksam för att ni dragit upp mig från skiten och stöttat mig.
Jag har funderat och analyserat mina känslor väldigt mycket denna vecka, insett att det inte finns något att göra åt saken. Jag kommer alltid vara livrädd för mina egna känslor, jag kommer alltid ha svårt att visa de på ett bra sätt, men framför allt så kommer jag försöka att inte misstolka sitationen så mycket. Ibland känns de bra cch ibland inte. Man får helt enkelt gilla läget och skita i hur allt blir. För de går inte att analysera de och fundera på de för mycket. Jag kan aldrig ändra på något som hänt i mitt förflutna. De jag kan göra är att ta dagen som den kommer och inte fundera så mycket på vad som hända skall i framtiden. Tillslut kanske jag inte kommer vara lika livrädd längre för mina känslor och vågar visa de till dig som får mig att känna mig trygg igen.
(nya bilen och världens nöjdaste tjej)
//a.jylhä
Satan
Allt började för ungefär 2 veckor sedan. Det mesta började gå så fel. Och då menar jag verkligen det mesta.
Kände de redan i början för 3 veckor sedan. Något höll på att förändras markant. Hur possitiv jag än var så gick de inte att unvika negativitet.
Förra veckan smällde de till ordentligt med problem med bilen, parkeringsböter och såklart så förlorar jag min telefon också.
I måndags stannade bilen på motorvägen men jag fick igång den och jag såg ett litet hopp. Tisdag var hyfsat lugn. Men på onsdag smällde de verkligen till ordentligt. Bilen stannar igen på motorvägen jag får inte igång den och får bli hämtad. Det var droppen, jag grät och grät. Jag tappade hoppet för en stund. Bara för att jag säger de här så kommer folk tycka att jag är otroligt dum, jag var nära på att kliva ut ur bilen och ställa mig framför första bästa bil. Jag var förtvivlad, ledsen, besviken och arg.
Kan inte med ord beskriva hur glad jag är att jag fick stöd av tre av de bästa människorna just då.
På torsdagen så fick jag såklart en parkeringsböter för att ha min äckliga skitbil ståendes på gatan.
På fredagen kändes det lite bättre, men ju senare småtimmarna blev, så blev också jag mer och mer besviken.
Än en gång så fanns ni där och stöttade mig på lördagen. Vi åkte till Västerås över dagen bara för att komma bort. Än en gång började kvällen otroligt bra. Jag var på gott humör igen och bara njöt. Men sedan händer nog de värsta denna vecka. Jag blir av med min lur. Så nu äger jag ingen vettig telefon och jag vet inte vem som har tagit de käraste som jag har.
Ännu en kväll förstörs av besvikelse och jag vet inte varför men jag kände mig otroligt ledsen och oviktig överhuvudtaget.
Jag börjar än en gång gå in i någon sorts "musseltillstånd" då jag inte säger något, då jag håller mig ifrån och framför allt inte vågar ta tag i det.
Jag håller på att stänga in mina känslor igen, då jag inser att det inte spelade någon roll att visa de och för att jag inte vill att de ska bli försent att stänga in de igen. Jag vill inte bli sårad. Men jag ser att de börjar hända lite smått så jag undviker allt som har med de att göra.
Jag är så trött på kryptiska meddelanden och signaler. Varför är det så svårt att prata om de? Varför vågar jag inte?
Allt kändes på något sätt bra för ca 3 veckor sedan. Jag såg en glimt av vad du kanske ville med mig, hur du inte var rädd för att göra framsteg. Vilket också gjorde att jag gjorde några framsteg. Men nu känns de bara konstigt. Jag är livrädd. Jag känner mig typ förnedrad och besviken på mig själv för att jag inte vågar ta tag i de utan jag undviker de istället för jag inte vill bli ännu mer förnedrad.
Alla pratar om de, det är senaste nytt, men vad är det för mening när jag själv inte vet vad som gäller. Vilket spel vi spelar, hur jag ska bete mig för att visa, visa vad? Finns det något ens? Eller har de senaste veckorna bara varit en illusion av något som jag längtat efter men som nu försvinner som ett spöke?
Vad är det för mening egentligen? och varför ska det vara så jäkla svårt.
Jag vill bara hitta dig du som kan göra mig glad och inte göra mig besviken. Jag kanske hoppades för mycket att du kanske kunde vara den personen. Men nu är jag jäkligt osäker. Osäker på allt. Osäker på mina känslor. Osäker på allt som hänt de senaste 2 månderna.
Så fort folk börjar prata om de så känns de som om jag stänger av, trycker på en knapp och spelar oberörd. Beter mig rent ut sagt som ett svin mot mig själv. Det blir sådan jäkla press när vart jag än går så nämns de. I alla forum gör alla sin egen uppfattning om de och berättar mer än gärna de för mig. Men jag vill inte veta, jag vill inte höra, för jag blir såhär då. Jag unviker de, jag undviker att hamna i en situation där folk börjar undra. För 3 veckor sedan brydde jag mig inte så mycket utan var bara glad för de mesta hela tiden. Men nu börjar de gå mig på nerverna. Jag vill inte vara någon som alla pratar bakom min rygg om. Som alla vet mer än jag hur allt ligger till. Satan vad förnedrande det är.
Förlåt för att jag inte vill ta de steget och fråga en enkel fråga, fråga en fråga som kan betyda att jag inte behöver slösa någon tid i onödan. Jag unviker hellre frågan och skiter i de, för jag vågar inte. Jag är som sagt livrädd. För nu har jag faktiskt börjat öppna mig och så fort jag gör de så känns allt så konstigt. Drar därför slutsatsen att det är bättre att hålla käft och inte berätta om hur jag känner för vad är de för mening om de ändå inte spelar någon roll.
Men en sak är iallafall säker jag orkar inte bli besviken mer. Och för att inte bli besviken så stänger jag in mina känslor igen. Hur dumt det än kan vara så orkar jag inte vara rädd längre.
Orkar inte ställa massa frågor som jag endå inte får några svar på när jag ställer de till mig själv. Jag vågar inte ta steget och jag tror inte du heller vågar,
Jag har nog lurat mig själv igen att tro att det fanns något. Men de enda som verkar finnas är åtrå och inte känslor.
Frågan kvarstår till nästa gång, varför måste man tänka på hur lång tid det gått, vad man gjort och när de är ok att berätta hur man känner?
Varför kan de inte bara vara självklart? Utan alla dessa kryptiska meddelanden och situationer. Som får mig att bli osäker. Osäker på mina egna känslor. Jag känner hur jag redan börjar stänga av mina känslor. Fan.
Pirr pirr
Det är sjukt hur nervös man kan vara, eller hur nervös man kan bli för småsaker.
Men de är en sjukt härlig känsla, man känner ju att man lever i allafall.
Man beter sig lite som en liten flicka, jag har ju varit här ett par gånger jag borde veta hur de känns men de kanske är det som är förtjusningen med de. Att du just inte vet hur de ska kännas för varje gång. Det kanske är det som gör de så spännande.
Men på ett sätt avskyr jag det samtidigt som jag är så jäkla fascinerad. Fascinerad av känslan och mitt beteende.
För ett tag sedan satte jag ord på mitt beteende ; Ambivalens.
Då man tycker att människor är konstiga när de accepterar en sådan här kaotisk känsla men när man själv sitter i samma situation så är man varm och passionerad.
Man har avsky och förtjusning till en känsla, en sak till en person.
Och jag vet exakt när jag blev sådan för jag har inte alltid varit sånn här, inte vad jag vet.
Kanske på ytan men inte långt inpå skinnet.
De som känner mig vet att det handlar om ett krossat hjärta och en rädsla för att jag inte vågar visa mina känslor.
Men de som känner mig vet också att när jag släpper den här negativa sidan då måste de vara speciellt och då kan det tyckas att de är ömsesidigt.
Jag kan spela ett spel till en början för att inte släppa någon för nära på. Men ibland måste jag sluta spela och bara låta känslorna flöda. Släppa de fria och njuta. Jag kan inte bara stoppa undan de i garderoben när jag tycker att det börjar bli för jobbigt, iallafall inte för att plocka fram de när jag känner för de. Visst att jag är en expert på att stänga av mina känslor, som att trycka på en knapp. Snälla gör bara inte så att jag tycker på denna knapp för de här känns för bra för att stoppa undan i en garderob och glömma.
Tiden får bevisa, som alltid. Det kan bli pannkaka av allt eller så blir de bara helt enkelt bra.
Jag faller, frågan är bara om någon tänker ta emot mig.
//a.jylhä
Känslor
Varför är vi så rädda för känslor? Varför vågar vi inte visa vad vi egentligen vill? Varför är det lättare för andra att visa känslor än för vissa?
Jag tror vi är rädda för känslor av alla dess slag för det får oss att känna, känna något speciellt, känna något sorgligt, känna något omöjligt.
Vi vill inte bli sårade pågrund av att vi visar något så underbart som våra känslor. Det gör dig svagare så fort du visar en känsla åt något. Du låter denna personen komma dig närmare genom att visa dina känslor. Närmare ditt hjärta och ditt tycke.
Ditt hjärta är ömtåligt så du är så rädd för att visa en glimt av det till någon. Att ännu en gång ge en del av ditt hjärta till någon, en del som du aldrig kommer få tillbaka.
Och varför vissa människor har lättare att visa sina känslor är för att de antagligen inte fått gå igenom skit när det gäller känslor.
Aldrig gett bort en del av sitt hjärta och fått denna delen krossad.
Varför ska det vara så svårt att läsa av känslor? Läsa av de så att du inte missuppfattar de. Visst jag vet att man måste chansa för att kunna vinna något men vågar man chansa än en gång?
När du väl ger bort en del av ditt hjärta till någon så vill du att denne personen ska ta hand om det och vårda det som om det vore dennes egna. För det blir ju faktiskt deras del av ditt hjärta.
Alla personer du fattar tycke för i livet kommer alltid ha den där delen av ditt hjärta, de kanske glömmer bort den, de kanske struntar i den eller så finns det de som tar hand om den, minns den varje dag, tänker på den varje dag, men de kommer alltid ha den delen.
Ibland gör man fel val själv när man inser att man borde ha valt en helt annan väg från början för det känns som om man står på samma ruta igen som från början. Tillbaka på brottsplatsen. Tänk om man gjort det andra valeti början? Tagit emot det där speciella hjärtat av någon istället? Hur hade det gått då?
Hur du än en gång måste se denna underbara personen i ögonen och se det du såg då, se allt det underbara, se hur du gör allt omöjligt. Se hur du rör till allt. Det kanske är ödet som leker med mig än en gång, och ödet som ger mig en bakläxa för mina tidigare val.
Den här personen ser bara goda saker i dig, den här personen kan se förbi ditt förflutna, den här personen har alltid gjort dig glad genom de åren du kännt denne. Du har alltid kännt en koppling till denna person, inte alltid så synlig men den har alltid funnits där. Försöker ödet säga något till dig? Ger ödet mig en andra chans? Eller poängterar den att göra ett helt annat val igen?
Eller handlar allt bara om rätt tidpunkter i livet? Tidpunkter då det är dags att göra val igen. Val som du egentligen inte vill göra.
Varför kan det inte bara vara självklart? Inga analyser, inget att fundera över. Vem är självklar för mig? Finns det något som är det? Och varför är du inte i mitt liv just nu?
//a.jylhä
En vecka i taget
Veckorna flyter ihop till månader som sedan flyter ihop till år.
Just nu går allt så fort. På jobbet flyter allt på i en härlig takt med varierande arbetsmängd varje dag.
Den lilla fritiden jag har susar förbi. I veckorna har jag knappt tid att ta hand om mig själv. Antingen är det träning sent eller så är det jobbet som tar min tid.
Jag är inte bitter för de, jag bara njuter, för ju fortare tiden går, ju närmare sommaren kommer vi.
Sommar och värme, vänner och nöjen.
Nöjen är något jag uppskattar just nu otroligt mycket. Spelar inte så stor roll vad de är men så länge det får mig och alla runt omkring mig att le så är jag nöjd.
Nya kontakter och nya upplevelser får mig att gå och små le mest hela tiden. Kan tyckas att jag är lite i min egna bubbla. Men de är inte mycket just nu som inte är bra.
Känslan av att inte veta vad nästa steg blir är underbar. Underbar på ett sätt som inte går att förklara.
Något jag dock är lite ledsen över är att min mor och jag har inte pratat med varandra sen jul. Och det kan faktiskt vara mitt fel. Just nu har jag inte så mycket kontakt med min far och ingen kontakt alls med min mor.
Känns sådär skulle jag faktiskt kunna säga men. Just nu är inte rätt tidpunkt att ta tag i det.
Jag orkar inte gräva i skiten nu när det mesta är så bra.
Lever varje dag som den sista. Ångrar inget och njuter av de mesta just nu.
Framför allt så är energin på topp!
//a.jylhä
Natten är mörk
Nattliga besvär av halsont, hosta och snuva får mig att drömma mardrömmar i mängder.
Mardrömmar om det värsta jag vet, ormar.
Ormar i mängder.
Vaknade inatt av att jag drömde om en orm som hade sin nos mot min hals, vid minsta lilla rörelse så skulle den hugga.
Jag vaknade av att jag knappt kunde andas, kallsvettig och såklart bölandes som en liten 5 åring.
Tänk om man hade haft en famn att krypa upp i då, nej vet ni vad jag gjorde jag lugnade mig med att slå ett öga på statusflödet på facebook.
Men de bästa var nog att en vän frågar 2 sekunder efter att jag vaknat, "är du sömnlös?"
Exakt de jag behövde just då. Så jag fick prata av mig och lugna mig och torka tårarna och somna om.
Ibland saknar man verkligen den där varma famnen som bara kramar en hårdare, någon som kommer långt inpå skinnet. Det är bara så jäkla svårt att släppa någon så nära,
I lördags behövde du mig, jag såg rakt in i dig för första gången i våran historia. Jag såg något jag aldrig sett förut. Jag bryr mig fortfarande om dig sjukt mycket de kommer jag alltid göra. För du kommer alltid ha en del av mitt hjärta. Inte en del av min kärlek utan en del av min vänskap. Du behövde hem, jag tog dig hem, jag såg till att du var säker. Jag hoppas du inser efter i lördags att jag är den vän som står dig närmast. Kanske på avstånd men jag finns alltid där inte mer än ett samtal bort. Alltid där för dig. Vad de än handlar om. Jag dömer dig inte.
När jag gick hem själv där mitt i natten så insåg jag att jag är en hjälte.
Det är inte ofta jag tänker på mig själv i första hand. Men de som känner mig vet att i början av relationerna med mig så är jag väldigt stängd och jag släpper inte in vem som helst i första taget. När jag väl ser att personen i fråga verkligen bryr sig så släpper jag in denne lite i taget. Det är inte många som fått se min historia, mitt förflutna. Något jag inte helst delar med någon egentligen. Brukar kunna dölja de mesta med ett skratt.
Om du är personen som ser igenom detta skratt, då har du vunnit halva mitt hjärta redan.
Jag vill hitta den där självklara personen för mig någon gång, då kommer det bara vara vara du, jag och självklarheten.
Någon som har ett lika varmt hjärta som jag. Någon som jag kan dela mina hemligheter med. Någon som får mig att le. Någon som har den där varma famnen i natten.
Någon som är självklar.
//a.jylhä
Julafton?
Ja, julafton idag då, har varit hos mamma i 2h och har redan tröttnat.
Alla pratar om att julen är så sjukt mysig och allt runt omkring, men de folk glömmer bort är de människorna här i världen som inte tycker om julen, som inte har så bra minnen från julen. Som tycker julen är en misär som får alla minnen att grävas upp igen.
De jag avskyr mest med julen är att man inte får vara en snutt nere på julafton, nej du måste vara överlycklig, det är ju jul eller?!
Så trött på att tjat, ge mig julmat sen är jag nöjd och jag kommet inte vara överlycklig som de förväntas, var glad för att jag ens är här och försöker.
De kan vara att man är lite avundsjuk på alla de här familjerna som är så otroligt "nära" varandra, självklart är jag det. Och man får höra hit och dit men man gör julen till de man vill. Men tänk om man inte vill fira julen, tänk om man bara vill glömma denna dag? Jaja jag ska sluta tjata kände bara att jag behövde skriva av mig mina tankar.
Nästa jul åker jag utomlands så kan jag njuta på riktigt utan att behöva vara på ett visst sätt.
God jävla jul!
Livssituationen just idag
Det var ett tag sen jag skrev på riktigt nu, och jag tänkte väl försöka skriva ner hur min vardag ser ut i dagsläget.
Jag jobbar otroligt mycket men inte mer än jag klarar av. Jag tycker trots allt att mitt jobb är en av de bästa sakerna i mitt liv och jag vill göra ett så bra jobb ifrån mig som jag bara kan. Jag är fortfarande ny men jag börjar komma in i det mer och mer för varje dag som går.
Jag kommer för det mesta hem på kvällarna allt för sent för hinna ta hand om mitt hem så det mesta här hemma faller i 1-2 veckor för att jag sedan får ett ryck och bara städar upp kaoset som jag ställt till med.
Det som gör mig mest glad just nu är Sandra, hon får alltid mig att le och hon har samma tankesätt som jag när det gäller att tänka possitivt och alltid se de mesta från den ljusa sidan. Alltid tänka ett steg fram istället för att tänka ett steg tillbaka.
Och Dennis som är våran "fniss-kompis", vi kan fnissa i timmar vi tre åt saker som inte har något logiskt i sig över huvudtaget egentligen. Vi njuter helt enkelt av varandras sällskap och det är inte så jäkla komplicerat som det mesta är.
Jag har inte gråtit eller varit ledsen på 5 månader. Sista gången jag grät var när jag tog beslutet att lämna dig och jag såg dig kliva ut ur min ytterdörr. Då grät jag fast du såg det inte för du var redan påväg härifrån. Jag grät nog för att jag visste att det var sista gången jag någonsin skulle få ha de känslorna för dig. De starka känslorna som jag nog aldrig känt för någon. Men jag kastade bort de, för jag blev rädd, kände mig som en främling i mitt eget hem. Allt gick så fort från att det vart du och jag igen till att vi skulle bli sambos igen. Jag vet idag att om vi hade väntat någon månad till med att bli sambos så hade det nog varit du och jag än idag. När jag tänker på de blir jag ju såklart ledsen så jag försöker att tänka på det så lite som möjligt.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade dig, saknade våra stunder tillsammans, hur jag kunde krypa upp i din famn och efter det känna att jag kunde erövra hela världen.
Ge mig en käftsmäll för att jag tycker såhär men de är bara sanningen. Men det är också ett förflutna som jag valde att lämna, som jag valde att kasta bort.
Misstolka mig inte nu att jag vill ha tillbaka allt det där, det vill jag nödvändigtvis inte, jag trivs otroligt bra själv och jag klarar mig väldigt bra själv och jag ångrar inget men just ibland så kan jag sakna det vi hade bara.
Sakna känslan av ren tillit till någon, till någon som kände mig långt inpå nära skinnet, någon som visste om mina mörka sidor, någon som njöt av mina ljusa sidor och någon som gav mig glädje.
Jag har inte skrivit om det här någon gång tidigare, jag har inte varit redo att skriva om det. Redo att inse att jag gjort ett val som förändrat allt för alltid.
Livet fortsätter ihop med någon eller själv det kvittar. Det viktiga är att jag mår bra idag och är nöjd med det mesta. Det finns alltid saker att förbättra, men de är sådant som jag tar dag för dag.
Jag vill inte springa in i min framtid. Jag vill njuta av varje dag så mycket som möjligt för att i framtiden kunna säga att jag har levt ett otroligt lyckligt och underbart liv.
Jag har en målsättning att vara glad varje dag på något eller annat sätt. För jag vet att det smittar av sig och att se människor i min omgivning bli glada eller gladare bara för att jag ler då kan jag ge de där leendet hela livet ut. Det är tråkigt att inte alla tänker såhär. Vissa människor lever i sin egna bubbla och ser bara problem med allt. Detta smittar såklart också på ett otroligt negativt sätt.
Tänk nästa gång du går till jobbet, hälsar på buss chaffören, betalar i kassan på ICA, eller bara träffar din bästa vän att ge de ett leende. Detta kan göra dagen för den personen som får ett leende av just dig. För glöm aldrig bort ett leende är de finaste som finns.
//a.jylhä
Växa upp?
Den stora frågan är när man ska växa upp? Vill jag någonsin göra det?
Att växa upp finns för mig inte på kartan på ett bra tag, jag känner mig inte ett dugg vuxen, och när folk frågar om min ålder måste jag alltid tänka efter; hur gammal är jag egentligen?
Känns ibland som att jag stannat i någon sorts episod i mitt liv då jag endast njuter av dagen. Jag vill inte se tillbaka för mycket på det som varit och jag vill inte tänka för mycket på framtiden. Jag vill bara leva just idag, inte igår och inte imorgon.
Jag fyller 23 år idag, men jag känner mig inte en enda dag äldre, snarare yngre. Är det ett tecken på att jag aldrig vill växa upp på riktigt?!?
//a.jylhä, 23år och fundersam
Funderingar
Att sakna någon kan vara något av de bästa och det sämsta som finns på samma gång.
Det bästa pågrund av att du längtar efter denna person så mycket så du går och ler för dig själv när du tänker på han/hon i stort sett hela tiden.
Det sämsta då du inte kan vara där för just honom/henne när denne kanske som mest skulle behöva en dos av just dig. Och ibland kan de göra ont att sakna någon för mycket, som till exempel de gångerna då man själv inser att idag hade jag verkligen behövt en rejäl dos av just denna speciella person som du saknar.
Varför ska de vara så svårt att ha ett mellan ting mellan sakna och sakna för mycket?
Måste man bestämma varje gång man skiljs åt när man ska ses nästa gång så man har något att se fram emot?
Eller blir de mer spännande och pirrig när man bara bestämmer sig för att: just idag vill jag träffa han/hon så då ser man till och gör de?
Jag vet inte vad som är bäst, men jag vet en sak att jag blir glad när du säger att du saknar mig. Det gör min dag komplett.
Ömsesidiga känslor övervinner allt!
Negativa tankar smyger in
Nu kommer de titt som tätt, smyger de nära inpå skinnet, obehagligt nära.
Oron, rädslan och negativiteten.
Varför? Som vanligt när det händer finns det ingen speciell anledning utan de bara kommer och får en att må sådär obehagligt.
Allt blir negativt, alla drömmar blir omöjliga, alla förhoppningar rasar och allt snällt någon någonsin sagt till en är som bortglömt.
De som brukar få en att bli glad märks knappt,
Jag tror den stora oron beror på jobbet, ska jag hinna med allt på tre veckor innan jag slutar, ska jag ha lugnet i mig när jag väl slutat och lämna de arbetsuppgifterna bakom mig för att kunna helhjärtat ägna mig åt mina nya arbetsuppgifter de jag kommer göra 6 månader framåt?
I detta läget är det bästa att tänka att de kommer lösa sig. Jag måste vara lite optimistisk, de jag är som sämst på att vara om jag inte har riktig fakta.
Fakta gör mig säker, fakta får mig att våga.
Och det är allt det handlar om för att jag vill göra det bästa av allt, aldrig lämna något halvgjort.
Mer possitiva tankar imorgon, imorgon tänker jag fota lite och boosta egot lite, och tänka att det kommer lösa sig jag lovar.
//a.jylhä
Glöm aldrig bort att du är speciell
Nu börjar tankarna flöda igen.
Det är lika bra att skriva om det just i denna stund.
Ett konstaterande efter mitt samtal med S idag,
Ge aldrig bort ditt hjärta till någon som ändå inte tänker ta hand om det, det finns för många rötägg som kommer utnyttja just dig bara för att du är så underbar och speciell på alla sätt.
Du kan inte lista ut dessa rötägg i början för de döljer det otroligt bra, de får dig att må otroligt bra,
Men sedan raserar de allt. Till vilket pris? Jo, priset på ditt hjärta som är olidligt högt.
Det kan vara en händelse eller så kan de vara flera små som mindfuckar dig.
Hur ska man då veta att man verkligen kan lita på någon? De finns inget bra svar på detta, för som sagt rötäggen maskerar sig otroligt bra i början.
De får dig att känna dig som om du var den enda, the one and only, på ett förbaskat fult sätt.
Visst att man inte kan vara världens ängel till alla, men jag fattar inte hur man kan såra någon som man säger att man bryr sig om.
Någon som visar och säger att den bryr sig om dig, för att i nästa sekund glömma dig som luft. Känslan man känner då är tomhet. Du är sårad och känner ingen tillit alls. Men det viktigaste i dessa situationerna är att tänka, den som har sårat dig med mening är inte värd dig för något pris alls. Du är övermäktig dessa människor som kommer i din väg och sårar antingen dig eller dina närmaste. Du är för underbar och speciell för att ta den skit som rötäggen försöker sälja tillbaka till dig.
Du vet exakt när de händer, när förtroendet är borta, borta med vinden. Och en sak har jag lärt mig på mina snart dryga 23 år, ett förtroende som är raserat en gång kommer aldrig gå att bygga upp igen.
Du kan försöka bygga förtroendet men det kommer finnas så många järnspöken som förstör varje situation.
Visst att männsikor kan ändra på sig men dessa människor är få och väldigt sällsynta.
Om jag uppfann något någonsin i mitt liv så skulle det vara ett verktyg för underbara människor som kunde känna av rötägg från första stund. Då skulle man aldrig behöva slösa massa tid på människor som ändå inte tänker ge dig något av värde tillbaka. Inte tänker ta hand om ditt hjärta som är så skört och sårbart så fort de kommer tät intill det.
Det sårar att se de hända till någon som står dig otroligt nära, någon som aldrig i hela livet skulle behandla någon ens i närheten så illa. Någon som har världens varmaste hjärta. Någon som skulle ge allt för att aldrig mer behöva bli sårad, någon som har världens underbaraste leende, någon som får dig att orka med dina jobbigaste dagar, någon som tänker mer på andra än sig själv.
De här är en person som du aldrig i hela ditt liv får förlora, du måste hålla hårt i denna personen, hålla denna person tät intill ditt hjärta, de här är en person som kommer förlåta dig för dina mindre bra dagar och kommer ge dig glädje hela livet ut. Släpp aldrig henne!!!!
//a.jylhä
