Anna Jylhä

Dagarna bara flyter, nu är det snart ännu ett nytt år. Detta året har gått galet snabbt. Mycket har hänt både bra och dåligt. Ibland har det känts som om de bara har hänt dåligt men bakom varje regn finns det ju en sol förhoppningsvis hur lång tid de än kan ta så finns solen där.

Imorgon kommer Vilijam och vi blir kattvakt i en vecka för att min far åker till Finland igen. Förhoppningsvis går det lika bra denna gång som det gick senast då han började bli jobbig sista dagen. Men han har ju lite charm den där katten alltså men jag måste erkänna att han tycker ju om pappa mer än mig. Väldigt hårt men sant. Dem är bästa vänner. Vänner som finns där hemma och bara väntar på den ena.

Julhelgen är över och den firades hemma hos mamma med allt vad det hör till för att sedan fika hemma hos pappa och sedan bila iväg till Stjärnhov hem till P&P och bara mysa med bra sällskap.
Jag har funderat på att sluta fira julen den känns ju inte som när man var liten längre för det första och sedan hatar jag stress på julafton. av alla dagar på året så vill jag verkligen inte stressa kring jul. Absolut inte. Men de är inte så lätt att undvika för att alla människor är stressade till och med dem som är klara med sin "lista".
Tänk dig en jul då du inte behöver tänka på vart du ska och när du ska utan bara vara en hel dag. När den dagen kommer så jublar jag.

//a.jylhä

Har man nöjt sig när man har slutat sträva efter något nytt???
Jag har alltid varit en person som har strävat efter att förbättra vad som helst i mitt liv eller helt enkelt bara stävat efter något det kunde vara pengar, mer arbetsuppgifter eller något så helt enkelt som en ny klänning. men nu känns det som om jag inte har något att sträva mot riktigt.
Har jag nöjt mig då med det jag har och med min livstil och min livssituation???
Men det värsta är att det känns läskigt och obehagligt att inte sträva efter något längre och bara nöja sig.
Inte har något att jobba för eller längta efter.
Jag vill kunna sträva efter något veta att jag kan få det bättre om jag kämpar mer eller något liknande.
Hur vet man att man är lycklig på riktigt och inte bara på ytan?
Vem vet när man verkligen är lycklig? Kan man mäta lycka i någonting?
Mycket funderingar på detta just nu. Och jag vet verkligen inte om detta är bra eller dåligt?
Känns lite jobbigt att tänka på om man verkligen är lycklig sådant borde man väl veta. Men är man lycklig när man slutat sträva efter något bättre eller har man helt enkelt bara nöjt sig med sin livsstil hur den ser ut idag?



//a.jylhä

Känner att jag måste bara få skriva av mig.
Vi sitter i bilen och åker genom ett vinterlandskap med orörd snö på alla åkrar och träd och vi är påväg till dig en gång för alla.
Det var så otroligt fint det ska du veta, och att alla samlades efteråt och bara fick minnas dig än en gång med bilder och musik.
Jag har så mycket känslor som jag inte kan sätta ord på. Jag tänker inte säga farväl än för jag vet att vi kommer ses igen. Du är allas våran solståle som fortsätter att skina.
Just nu vet jag inte riktigt hur jag känner, borde nog inte känna efter heller hur det känns. Men att gå fram till dig en sista gång var nog ett av de svåraste jag har gjort hitills i mitt liv, jag hade bara velat falla ner där och inte resa mig upp, jag börjar förstå nu att du kommer inte tillbaka till oss och jag vet att jag har förnekat det och inte velat inse det. För det gör ju ont. Men nu inser jag det mer och mer, det är tungt.
Man minns mer och mer saker med dig som man lagt i sitt bakre minne som nu kommer fram och jag kan endast bara le för jag har inga dåliga upplevelser med dig. Varje gång man träffat dig så har det varit med glädje.
Det värsta är nu när man börjar inse och förstå allt som hänt är att man också börjar förstå hur lätt det egentligen är att förlora någon. Man börjar förstå att man verkligen måste hålla sina närmaste väldigt nära.
Jag hittade servetten som jag hade när Tobias gick bort i min högra ficka på kavajen och din servett har fått en plats i den vänstra fickan nu.
Du kommer alltid vara med oss alla när det gäller allt, när vi vissa av oss tar nästa steg i vuxenlivet kommer du vara där, när vi umgås och trivs i varandras sällskap så kommer du vara där och när vi lever våra liv så kommer du vara där. Just därför kommer jag inte säga farväl än om jag någonsin gör det om någon av oss någonsin gör det för nu finns du alltid här.
Vi hörs snart igen RB.

//a.jylhä

Jahapp ledig idag då men de är ju synd att jag är typ sjuk så jag kan inte göra något, så frustrerande. Jag som hade planerat att åka och kolla hur de ser ut vid ryssbergen och kanske ta ett åk med brädan men ikke. Jag orkar verkligen inte.
Ikväll är det julklappskväll på jobbet och då ska jag köpa hem min nya bräda. Hej då gamla bräda, hej Burton Feather!

Du skulle kommit hem denna vecka. Jag har nog inte riktigt förstått de än att du inte kommer hem. Känns hemskt, förlåt men jag tänker fortfarande på dig och känner sorg jag vet att de är inte de du skulle vilja men hur ska vi alla inte kunna känna sorg när en av de bästa inte kommer hem igen?

Ibland funderar jag på om det finns ett system på vilka som inte längre får vara kvar i detta liv. Om det är så att dem som har gett så mycket mer och uppfyllt sin kvot för upplevelser och glädje för andra att det är dags för dessa att gå. Att dem personerna ser till efter sitt försvinnande att alla i deras närhet ska inse att man måste älska mer och  ge mer och inte kräva något tillbaka. Det är en sjuk ide jag har för varför skulle annars dem bästa alltid försvinna ??

Meningslösa onsdag,

//a.jylhä