Anna Jylhä

Den här hösten/vintern har varit sjukt lång. Jag känner hur trött jag är på all mörker. Och jag märker hur lite solljus de behövs för att jag ska må bra. För att jag ska se lite possitivt på saker. 

Men igår när jag körde hem efter en jättemysig kväll i Norrköping så började jag fundera på riktigt vad jag egentligen vill. Och vad jag kan om jag bara vågar chansa.

Det är dags för en förändring i mitt liv. Kanske inte bara en utan det kanske behövs flera för att jag ska känna igen mig själv igen. 

Jag känner att det är något som håller på att hända, jag vet inte om de är till det possitiva eller negativa. Något känns i allafall annorlunda, jag drömmer otroligt mycket mardrömmar.

Inatt drömde jag att jag inte hitta dig längre. Du var med till en början av drömmen men sen försvann du. Jag var inte ledsen, jag var mer likgiltig. Det går inte riktigt att förklara men känslan när jag vaknade var sjukt annorlunda.  Som om jag lämnade något av egen vilja. Lämnade något bakom mig som beskymrar mig. Hela dagen har jag funderat på vad den här drömmen betyder. Betyder den att jag verkligen ska lämna något bakom mig eller säger drömmen att jag håller på att förlora något vilket betyder att jag borde kämpa för de? Är det början på ett nytt kapitel i mitt liv där jag lämnar det som varit bakom mig och startar om på nytt. För jag vet att en nystart har jag behövt väldigt länge men jag har ännu inte kommit på vad denna nystart innebär. Och jag vet inte om jag vill veta riktigt än. Just nu känner jag mig mest tom. En rätt skön och annorlunda känsla helt enkelt.

Chansen till förändring är nu eller aldrig. Min dröm har i allafall sått ett frö om förändring. 

Jag har funderat mycket på vad den här såkallade förändringen kan innebära och jag har kommit fram till att jag måste röra på mig. Jag måste hitta ett nytt boende. Det finns för mycket minnen i den här lägenheten. Och jag behöver något nytt, något att fokusera på. Jag har inte bestämt mig än om jag ska byta stad eller bara byta lägenhet, Att byta stad har varit på tapeten i ett helt år, och nu finns det egentligen inget som hindrar mig mer än att jag kommer sakna mina vänner otroligt mycket. Jag vet att det inte är långt men de blir fortfarande mer komplicerat. Jag vill ha de jag tycker om så nära till hands som möjligt. 

Och jag trivs otroligt bra i Nyköping. Om jag känner mig själv så vet jag att jag vill byta stad för att jag har varit för länge på samma plats. Jag kan inte längre vara anonym och sköta mitt eget liv utan att andra har åsikter om hur jag sköter vissa saker. Denna känsla om viljan till anonymitet kanske försvinner när sommaren kommer, så jag kanske borde vänta sommaren ut i allafall och se hur jag känner då?

Jag vet verkligen inte vad jag vill, i första hand kanske jag borde börja leta i båda städerna för att hitta de som jag absolut tycker är bäst. Göra de till att lägenheten får bestämma staden. 

Väldigt mycket tjat om förändring men jag ser ljuset. Och jag tänker inte släppa de.

//a.jylhä

 

 

 

Varför har jag en blogg är dagens fråga? Och ja jag ska förklara för er varför just jag har min blogg.

Först och främst är det ett sätt att marknadsföra mig själv och min kreativitet. 

Min största kreativa sida hamnar såklart på foto sidan. Jag älskar inte mycket saker här i livet då älskar är ett sjukt starkt ord som inte ska missbrukas. Men om jag älskar något så är det foto, allt som har med foto att göra, bilder, fotografier och tekniken.

Sen har jag min blogg för att skriva av mina känslor som jag har väldigt svårt att visa som tidigare sagts. Känns som att om jag får skriva av mig känslorna och om hur jag känner så blir de lättare för mig att ta det steget i verkligheten. Och jag vet att folk kan tycka att jag är sjukt ytlig som skriver om mina känslor så hela världen kan läsa de, men du behöver inte läsa de om du inte är intresserad. 

Min blogg är ett sätt att utrycka mig på då jag inte vågar i verkliga livet, de är min tillflyktsort att skriva ner mina tankar. Både positiva och negativa. De positiva är lättare att få fram men de negativa måste fram någon gång också. 

De som läser min blogg förstår mig bättre och lär känna mig på ett sätt som många andra inte gör. Jag är mig själv på min blogg. Allt jag skiver är sant och bara helt enkelt ärligt. 

Det bästa med att ha bloggen är att männsikor som man absolut inte trodde läser den och tycker de är bra. Det uppskattas väldigt mycket. Senast för någon månad sen kom en vän fram till mig och sa de att den läste min blogg och tyckte den var bra att läsa för att jag skrev så personligt i den. Denna vännen var den sista som jag trodde läste min blogg. Det är nog fler än jag tror som halkar in på den då och då.

Ibland är det bra och ibland mindre bra, för ibland skriver jag mycket i gåtor och i frågor för att jag ställer de till mig själv. Och då kan de lätt misstolkas och förstoras väldigt mycket. 

Jag har haft min blogg sen Mars 2009. Och man kan säga att detta är de enda forumet som mitt förflutna finns kvar i. Har en tendens att ta bort allt som har med det förflutna att göra i alla andra forum. För att lättare glömma och stänga av. Men i detta forum är det okej att ha de kvar för jag vill ibland minnas hur jag en gång känt. 

Ibland får jag känslan av att jag vill minnas mitt förflutna så då läser jag alla mina inlägg från första dagen jag la upp de första. Och jag kan säga att detta är ett fenomen som jag aldrig kommer sluta med. För allt finns ju här alla känslor, alla svek, alla glädjeämnen, alla minnen, 

Allt detta finns ju såklart i mitt hjärta långt in också men de blir så tydligt att läsa de. Det är som att läsa någon annans blogg när man läser vissa saker. Kan ibland tänka att det är så lätt att glömma något som man vill glömma, som sårar en och som får en att vara ledsen. Men jag får aldrig glömma vad dessa saker lärt mig. Fått mig att bli den jag är idag. 

Min blogg är en del av mitt liv. Ett forum som jag får skriva vad jag vill på, det är bara känslan som styr.

 

 

Jag börjar lite smått känna igen mig själv igen. Jag börjar se positivt på de mesta igen. Förra veckan är nästan som ett minne blott. 

Jag har de underbaraste människorna att tacka. 

Danne, Jonis, Tobbe och Emily. Ni har stöttat mig på alla möjliga sätt denna veckan som varit. Allt från att lösa så jag fick hem min bil från motorvägen, lagat mat åt mig, följt med mig och hämtat den nya bilen, lyssnat på mig  i timmar när jag analyserat sönder mina känslor men framför allt fått mig att skratta och le trots att allt sett otroligt mörkt ut.

De är de där små sakerna som räknas, och jag kommer vara evigt tacksam för att ni dragit upp mig från skiten och stöttat mig.

Jag har funderat och analyserat mina känslor väldigt mycket denna vecka, insett att det inte finns något att göra åt saken. Jag kommer alltid vara livrädd för mina egna känslor, jag kommer alltid ha svårt att visa de på ett bra sätt, men framför allt så kommer jag försöka att inte misstolka sitationen så mycket. Ibland känns de bra cch ibland inte. Man får helt enkelt gilla läget och skita i hur allt blir. För de går inte att analysera de och fundera på de för mycket. Jag kan aldrig ändra på något som hänt i mitt förflutna. De jag kan göra är att ta dagen som den kommer och inte fundera så mycket på vad som hända skall i framtiden. Tillslut kanske jag inte kommer vara lika livrädd längre för mina känslor och vågar visa de till dig som får mig att känna mig trygg igen.

 

 

Allt började för ungefär 2 veckor sedan. Det mesta började gå så fel. Och då menar jag verkligen det mesta. 

Kände de redan i början för 3 veckor sedan. Något höll på att förändras markant. Hur possitiv jag än var så gick de inte att unvika negativitet. 

Förra veckan smällde de till ordentligt med problem med bilen, parkeringsböter och såklart så förlorar jag min telefon också.

I måndags stannade bilen på motorvägen men jag fick igång den och jag såg ett litet hopp. Tisdag var hyfsat lugn. Men på onsdag smällde de verkligen till ordentligt. Bilen stannar igen på motorvägen jag får inte igång den och får bli hämtad. Det var droppen, jag grät och grät. Jag tappade hoppet för en stund. Bara för att jag säger de här så kommer folk tycka att jag är otroligt dum, jag var nära på att kliva ut ur bilen och ställa mig framför första bästa bil. Jag var förtvivlad, ledsen, besviken och arg. 

Kan inte med ord beskriva hur glad jag är att jag fick stöd av tre av de bästa människorna just då.

På torsdagen så fick jag såklart en parkeringsböter för att ha min äckliga skitbil ståendes på gatan.

På fredagen kändes det lite bättre, men ju senare småtimmarna blev, så blev också jag mer och mer besviken. 

Än en gång så fanns ni där och stöttade mig på lördagen. Vi åkte till Västerås över dagen bara för att komma bort. Än en gång började kvällen otroligt bra. Jag var på gott humör igen och bara njöt. Men sedan händer nog de värsta denna vecka. Jag blir av med min lur. Så nu äger jag ingen vettig telefon och jag vet inte vem som har tagit de käraste som jag har. 

Ännu en kväll förstörs av besvikelse och jag vet inte varför men jag kände mig otroligt ledsen och oviktig överhuvudtaget.

Jag börjar än en gång gå in i någon sorts "musseltillstånd" då jag inte säger något, då jag håller mig ifrån och framför allt inte vågar ta tag i det.

Jag håller på att stänga in mina känslor igen, då jag inser att det inte spelade någon roll att visa de och för att jag inte vill att de ska bli försent att stänga in de igen. Jag vill inte bli sårad. Men jag ser att de börjar hända lite smått så jag undviker allt som har med de att göra. 

Jag är så trött på kryptiska meddelanden och signaler. Varför är det så svårt att prata om de? Varför vågar jag inte? 

Allt kändes på något sätt bra för ca 3 veckor sedan. Jag såg en glimt av vad du kanske ville med mig, hur du inte var rädd för att göra framsteg. Vilket också gjorde att jag gjorde några framsteg. Men nu känns de bara konstigt. Jag är livrädd. Jag känner mig typ förnedrad och besviken på mig själv för att jag inte vågar ta tag i de utan jag undviker de istället för jag inte vill bli ännu mer förnedrad. 

Alla pratar om de, det är senaste nytt, men vad är det för mening när jag själv inte vet vad som gäller. Vilket spel vi spelar, hur jag ska bete mig för att visa, visa vad? Finns det något ens? Eller har de senaste veckorna bara varit en illusion av något som jag längtat efter men som nu försvinner som ett spöke? 

Vad är det för mening egentligen? och varför ska det vara så jäkla svårt. 

Jag vill bara hitta dig du som kan göra mig glad och inte göra mig besviken. Jag kanske hoppades för mycket att du kanske kunde vara den personen. Men nu är jag jäkligt osäker. Osäker på allt. Osäker på mina känslor. Osäker på allt som hänt de senaste 2 månderna. 

Så fort folk börjar prata om de så känns de som om jag stänger av, trycker på en knapp och spelar oberörd. Beter mig rent ut sagt som ett svin mot mig själv. Det blir sådan jäkla press när vart jag än går så nämns de. I alla forum gör alla sin egen uppfattning om de och berättar mer än gärna de för mig. Men jag vill inte veta, jag vill inte höra, för jag blir såhär då. Jag unviker de, jag undviker att hamna i en situation där folk börjar undra. För 3 veckor sedan brydde jag mig inte så mycket utan var bara glad för de mesta hela tiden. Men nu börjar de gå mig på nerverna. Jag vill inte vara någon som alla pratar bakom min rygg om. Som alla vet mer än jag hur allt ligger till. Satan vad förnedrande det är. 

Förlåt för att jag inte vill ta de steget och fråga en enkel fråga, fråga en fråga som kan betyda att jag inte behöver slösa någon tid i onödan. Jag unviker hellre frågan och skiter i de, för jag vågar inte. Jag är som sagt livrädd. För nu har jag faktiskt börjat öppna mig och så fort jag gör de så känns allt så konstigt. Drar därför slutsatsen att det är bättre att hålla käft och inte berätta om hur jag känner för vad är de för mening om de ändå inte spelar någon roll. 

Men en sak är iallafall säker jag orkar inte bli besviken mer. Och för att inte bli besviken så stänger jag in mina känslor igen. Hur dumt det än kan vara så orkar jag inte vara rädd längre. 

Orkar inte ställa massa frågor som jag endå inte får några svar på när jag ställer de till mig själv. Jag vågar inte ta steget och jag tror inte du heller vågar, 

Jag har nog lurat mig själv igen att tro att det fanns något. Men de enda som verkar finnas är åtrå och inte känslor. 

Frågan kvarstår till nästa gång, varför måste man tänka på hur lång tid det gått, vad man gjort och när de är ok att berätta hur man känner? 

Varför kan de inte bara vara självklart? Utan alla dessa kryptiska meddelanden och situationer. Som får mig att bli osäker. Osäker på mina egna känslor. Jag känner hur jag redan börjar stänga av mina känslor. Fan.

 

 

Äntligen har jag gjort de jag klarade av att springa en hel mil. Och inte med en fy skam tid heller.

52 min, förstår ni? 1 mil på 52 min. Mitt mål är 1 mil på 50 min. De här kan gå riktigt bra. 

Galet nöjd. 

---

Här nedan ser ni bilder från senaste gången min kreativa sida fick ta plats.

 

Här är mitt bidrag till denna Fotosöndag, veckans tema var "genomskinlig".

Då tog jag tillfället i akt att fota mig själv i ett av mina genomskinliga/transparenta plagg.

Gå gärna in och kommentera på länken nedan och säg vad ni tycker. Alla kommentarer och kritik är välkomna.