Stadium 131 - min andra familj
Ja nu är det nära. Tre dagar kvar tills jag lämnar Stadium 131, inte för alltid men för en ganska lång tid.
Det känns väldigt sorgligt att behöva lämna denna underbara arbetsplats, men de känns ju bra också inför det nya jobbet.
Jag började i Södertälje för ca 5 år sen och jag har vuxit otroligt mycket under dessa år. Från att ha varit en blyg praktikant till att bli en som folk lyssnar på och en i familjen.
Ni tröstade och stod vid min sida när det tog slut mellan mig och en person som var mitt liv just då. Om inte jag hade haft er så hade jag aldrig klarat mig igenom det så bra som jag endå gjorde. Det betydde otroligt mycket att kunna komma till jobbet och veta att jag kunde vara ledsen och jag visste att alla ställde upp på mig. Ni var dem enda jag verkligen kunde lita på just då förra hösten.
Den här gruppen av människor är otroligt speciell. Bara se de med egna ögon, hur man tar hand om varandra utan att begära något tillbaka är en upplevelse.
Hur vi inte gick ihop med den gamla chefen överhuvudtaget förra sommaren och alla var starka och stod ut dem månaderna, som vi aldrig hade gjort om inte vi haft varandra.
Det jag kommer sakna mest av allt är just att kunna komma till jobbet om något tragiskt har hänt och endå kunna känna en sånn enorm trygghet.
Jag kommer sakna hur Linn och jag kan börja prata om något på morgonen och sedan gå och prata om det i stort sett så fort man ses under hela dagen. Bara fortsätta där man slutade. Hur vi kan sitta vissa lördagar och söndagar och räkna kassorna tillsammans och bara prata och rensa våra tankar.
Jag kommer sakna stunderna på morgonen inne på lagret med Jocke när vi packar upp varor och lyssnar på RixFm och snackar skit.
Jag kommer sakna att, du kan vara bitter men endå så får Martin dig att le i allafall. Hur vi två kan verka som att vi är otroligt elaka och dryga mot varandra men att vi endå driver med varandra eller helt enkelt är väldigt ärliga och det är inte många personer som jag kan vara så ärlig mot som just Martin.
Jag kommer sakna Carinas mamma roll i hela den här familjen, hur hon bryr sig om alla väldigt mycket. Och frågar och får en att prata vad det än handlar om.
Jag kommer sakna hur Johanna kan komma hem efter sina resor och berätta om hur häftiga saker som helst.
Och så klart så är ni alla som redan lämnat Stadium 131 i min tankar också, Zacke, Jonni, André, Johan, Manlai och Sanna.
Ni är som en andra familj för mig och de kommer ni alltid vara. Jag kommer tillbaka, jag lovar.
Ju närmare just den sista dagen jag kommer ju mer blandade känslor får jag, både tråkiga och glada. Tråkiga för att behöva lämna er och glada för att gå vidare i min personliga utveckling och till min nya arbetsplats en tid framöver nu.
Vad gör vi? - Nu kör vi!
//a.jylhä
Det känns väldigt sorgligt att behöva lämna denna underbara arbetsplats, men de känns ju bra också inför det nya jobbet.
Jag började i Södertälje för ca 5 år sen och jag har vuxit otroligt mycket under dessa år. Från att ha varit en blyg praktikant till att bli en som folk lyssnar på och en i familjen.
Ni tröstade och stod vid min sida när det tog slut mellan mig och en person som var mitt liv just då. Om inte jag hade haft er så hade jag aldrig klarat mig igenom det så bra som jag endå gjorde. Det betydde otroligt mycket att kunna komma till jobbet och veta att jag kunde vara ledsen och jag visste att alla ställde upp på mig. Ni var dem enda jag verkligen kunde lita på just då förra hösten.
Den här gruppen av människor är otroligt speciell. Bara se de med egna ögon, hur man tar hand om varandra utan att begära något tillbaka är en upplevelse.
Hur vi inte gick ihop med den gamla chefen överhuvudtaget förra sommaren och alla var starka och stod ut dem månaderna, som vi aldrig hade gjort om inte vi haft varandra.
Det jag kommer sakna mest av allt är just att kunna komma till jobbet om något tragiskt har hänt och endå kunna känna en sånn enorm trygghet.
Jag kommer sakna hur Linn och jag kan börja prata om något på morgonen och sedan gå och prata om det i stort sett så fort man ses under hela dagen. Bara fortsätta där man slutade. Hur vi kan sitta vissa lördagar och söndagar och räkna kassorna tillsammans och bara prata och rensa våra tankar.
Jag kommer sakna stunderna på morgonen inne på lagret med Jocke när vi packar upp varor och lyssnar på RixFm och snackar skit.
Jag kommer sakna att, du kan vara bitter men endå så får Martin dig att le i allafall. Hur vi två kan verka som att vi är otroligt elaka och dryga mot varandra men att vi endå driver med varandra eller helt enkelt är väldigt ärliga och det är inte många personer som jag kan vara så ärlig mot som just Martin.
Jag kommer sakna Carinas mamma roll i hela den här familjen, hur hon bryr sig om alla väldigt mycket. Och frågar och får en att prata vad det än handlar om.
Jag kommer sakna hur Johanna kan komma hem efter sina resor och berätta om hur häftiga saker som helst.
Och så klart så är ni alla som redan lämnat Stadium 131 i min tankar också, Zacke, Jonni, André, Johan, Manlai och Sanna.
Ni är som en andra familj för mig och de kommer ni alltid vara. Jag kommer tillbaka, jag lovar.
Ju närmare just den sista dagen jag kommer ju mer blandade känslor får jag, både tråkiga och glada. Tråkiga för att behöva lämna er och glada för att gå vidare i min personliga utveckling och till min nya arbetsplats en tid framöver nu.
Vad gör vi? - Nu kör vi!
//a.jylhä
Kommentarer
Trackback
