Framtiden
Jag sitter här förkyld så jag knappt kan andas och tycker synd om mig själv, och önskar att livet ibland kunde vara som på en dans på rosor. Fast jag kan ärligt säga att detta är första tisdagen på ett väldigt bra tag då jag inte är deprimerad och bitter.
Jag tror att de är de bra känslorna från helgen som sitter i och att jag fortfarande går på rosa moln efter i fredags när vi hade julbord och alla vi nyanställda på jobbet blev hyllade till hundra procent över vårat fantastiska jobb med julshowen.
Plus bara bra känslor i lördags då jag äntligen fick träffa er, så som jag har saknat er. Det bästa med er är att det kan gå en evighet mellan gångerna man träffas men ni lever kvar i mitt hjärtat alltid och ni behandlar en som ni alltid gjort. Ni är som stjärnor ni syns inte alltid men ni finns alltid där, och jag hoppas ni vet att samma gäller för mig, jag finns för er när ni behöver mig som ni finns för mig när jag behöver er som mest.
Sen tror jag mitt goda humör också kommer från Emmas och min promenad och pratstund idag. Bara spy galla på vissa personer som verkligen inte förtjänar något bättre än en brinnande bajspåse i brevlådan.
Inte förtjänar ens att nämnas vid namn, som beter sig så annorlunda mot vad man själv skulle göra, sånna som inte går att lita på. Helt enkelt en pratstund då man bara fick ut precis allt om vissa personer. Dessa promenader börjar bli mer och mer som en behov än en mysig sak att göra. Värt!
En sak jag funderar mycket på är framtiden.
En sak jag funderar mycket på är framtiden.
Hur vill jag att den ska se ut?
Vad vill jag att den ska innehålla?
Hur gör jag för att må som bäst själv i framtiden?
På frågan hur jag vill att den ska se ut svarar jag nog att de vet jag inte riktigt, bara jag mår bra av den är de viktigaste, att jag trivs och inte mår dåligt så fort jag känner minsta motgång.
På frågan vad jag vill att den ska innehålla svarar jag, någon att leva och dela min vardag med, en partner. Jag vill dessutom bara omge mig med personer jag verkligen litar på till 100 %, då vet jag att de aldrig blir komplicerat och oroligt. Just nu känner har några få som jag kan lita på till 100 %. De kanske är få men de är helt klart bäst i alla situationer och lägen.
Och på frågan hur jag gör för att må som bäst själv i framtiden svarar jag, jag tar tag i saken innan de är försent att göra något alls. Vara mer vaksam mot varningstecknen och tänka på mig själv innan jag blir helt körd i skiten.
Ibland ser jag mig själv som ett hopplöst fall, som endast kräver en massa. Kanske en tanke som fastnat. Just därför jag är så hopplös, eller så känner jag mig inte trygg?
Jag vet inte vad problemet är men jag kan inte riktigt bestämma mig heller tror jag, ska jag vara på ett visst sätt eller ett annat eller ska jag bara vara mig själv? Är jag verkligen topp notch när jag är mig själv eller är jag ett hopplöst fall?
Om jag är ett hopplöst fall så är jag väl de och då tillhör de min personlighet, när jag dör kommer de stå "den hopplöse" på min grav. Eller?
// a.jylhä alias "den hopplöse"
Kommentarer
Trackback
