Anna Jylhä

Ni vet den där känslan när man saknar någon så de gör ont i hjärtat. Bokstavligt talat ont. För de enda man tänker på är att vad allt skulle vara enklare just nu om bara just den där speciella personen var här. 

Här med sin trygga, varma famn som man alltid längtar efter i tid och otid så fort den inte finns i närheten.

Hur en person kan ge en sånn otrolig trygghet bara av att vara i närheten av dig.

Och hur saknaden av den här personen kryper in under skinnet på dig. Hur man tror att det ska bli enklare att hantera saknaden för hur längre tid som passerar ihop, men de blir bara värre. Hur de kändes som om de var enklare att vara utan din någon i början när allt var nytt jämfört med hur de är nu när de bara blir mer frustrerande för varje gång man vet att man inte ses på någon dag.

Hur du inte kan få nog av din någon och du vill spendera varenda vakna minut på ett hanterbart avstånd från dennes famn och närhet. 

Hur tiden isär känns som en evighet och tiden ihop bara susar förbi. Hur de känns som man inte fått tillräckligt mycket tid ihop när de är dags att säga hej då igen. 

De gör verkligen ont att längta efter någon såhär mycket. Men när man inser att det är mindre än 24 timmar tills man får krypa upp i den där trygga, varma famnen igen så känns de lite lättare. De känns hanterbart igen och smärtan i hjärtat byts ut till pirr och fjärilar i magen. Fascinerande är vad de är.

/a.jylhä

 

 

 

 

 

 

 

 

Påmind om hur bra vi hade de det när vi hade de bra. De är rätt komiskt de där att i efterhand endast tänka tillbaka på den tiden med glädje då de faktiskt fanns stunder som var himla mörka i mitt liv då. Men de jag vill minnas från oss idag är de som var bra. Så här kände jag inte för något år sen. Då ville jag bara minnas allt som var dåligt mellan oss.

//a.jylhä

Jag ligger här i sängen och inser att detta blir en av de sista nätterna som jag tillbringar i min underbara fina lägenhet.

Man kan säga att den här lägenheten kan ha varit en av de tryggaste ställena jag tillbringat min tid på. Det mesta har löst sig bara jag har klivit in genom ytterdörren. De här har varit de enda som verkligen har varit mitt alldeles egna hem hittills. Bara mitt.

Hur jag tappade fattningen helt för två år sen och blev tvungen att försöka hitta ett boende otroligt snabbt. Så dök den här lägenheten upp. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det inte kunde vara sant att jag skulle gå och kolla på en lägenhet mitt på öster på 70 kvm för endast 5100:-

Jag minns att jag inte kunde fatta de att just jag skulle flytta in där inom en månad. 

Jag har bott här i exakt ett år när jag nu flyttar den 1 Juli. Det senaste halvåret har denna lägenhet gått under namnet "vandrarhemmet" just för att det har varit ett vandrarhem. Det har inte funnits många nätter jag behövt sova själv eller framför allt vakna upp helt själv. Har varit helt underbart att vakna upp i lägenheten med diverse sällskap. Jag kommer sakna den här lägenheten sjukt mycket. Det kommer inte bli samma sak att sova över och befinna sig i Nyköping längre. Kommer sakna den här staden sjukt mycket. Hur den fått mig att växa upp, hur den fått mig att gråta, hur den fått mig att befinna mig i den lyckligaste tidpunkterna hittills i mitt liv. Jag tänker på hur man egentligen kan fästa sig så mycket vid ett hem men de är ju inte så konstigt de här har varit min frizon och min trygghet i 2 års tid. Hur jag kämpat med diverse saker under dessa två år men endå kunnat känna att den största tryggheten legat i boendet. Tror nog jag aldrig känt så tidigare. Det är därför det var så sjukt svårt att lämna denna lägenhet och stad. Och flytta till Norrköping.

Men jag vet att de kommer bli otroligt bra i Norrköping också. Visst jag kommer sakna alla underbara människor här i Nyköping men det är som jag säger de är inte längre än 6 mil. Och kommer förmodligen endå spendera de flesta helgerna här.

Jag har oftast bytt stad pågrund av att jag rymt från något, men de här blir första gången jag byter stad bara för att jag längtar efter något enkelt och som är till fördel för mig. Hade inte du funnits som peppat mig och tjatat på mig i ett halvår att jag borde flytta dit, hade jag nog blivit kvar ett tag till här i Nyköping. Men du har fått mig att se att de finns så mycket mer i Norrköping för mig. Framför allt så finns du där. 

Jag kan inte fatta de när jag tänker på hur bra personkemi vi har och hur bra vi fungerar när vi är tillsammans. Jag kan vara helt mig själv, de som känner mig otroligt väl vet att jag har sådana humör svängningar att ena stunden dansar jag på rosor till att i den andra stunden vada i skit. Du accepterar de och får mig glad igen. Du förstår dig på mig, hur jag funkar. Du ser vad jag behöver för att känna mig nöjd och trygg. Och det mest magiska är att du ger mig exakt det jag behöver precis när jag behöver de. 

Det kanske är ödet som gjorde att du flyttade ifrån Nyköping till samma stad som jag jobbade i och som jag ville bo i framtiden. Eller så är det bara slumpen. Eller så kanske de bara var menat att det skulle bli såhär i slutändan. Som jag brukar säga man ser inte meningen med allt förrän allt gått förbi och man har ser tillbaka på de. Och de här är en sånn självklar mening så jag blir helt varm i kroppen. 

Det som igår kändes som en omöjlighet är idag våran verklighet. 

 

 

 

 

 

Det var ett tag sedan jag skrev så jag kände att det var dags nu.

Jag tror jag lever för tillfället lite i min egna lilla bubbla eller kanske våran bubbla. Men jag lever verkligen för stunden, jag njuter av varje minut och är gladare än på länge. 

Jag har varit halvkrasslig hela förra veckan så träningen har fått lida. Men imorgon bitti är det första löp-passet på en vecka som står på schemat. Dessutom ska det ut och cyklas i 4 mil efter jobbet med våran avdelning igen.

Som jag sagt tidigare, min kropp förbättras för varje träning och jag ser nästan resultat varje vecka. Inte på vågen för där känns det som jag står still (antagligen för att jag bygger muskler i en behaglig takt) men på utseendet på kroppen och fysiken så förbättras jag markant hela tiden. Sådant är så jäkla uppskattat, 

Visst att jag oftast har haft hyfsat bra självförtroende men nu kan jag verkligen klappa mig på axeln och säga äntligen har jag snart den kroppen som jag alltid bara vågat drömma om. Förändringen på kroppen har också gjort att jag blivit mer självsäkrare i mig själv och vet när jag blir behandlad dåligt och accepterar det inte överhuvudtaget. Alla är vi värda att bli behandlade rätt. 

Om jag ska se tillbaka på de senaste åren så är faktiskt de som händer just nu bara fantastiskt. För vem kunde ana från början att allt skulle falla på plats efter så många år? Så många år av frågetecken och ovetande. Det är väl de som gör det så härligt att jag kan säga att de här är inte första gången jag känner såhär. Tror alla dessa år och händelser fram och tillbaka har behövts för att jag idag kan visa hur jag känner på riktigt. Utan att vara rädd för att bli sårad. Rädslan för att bli sårad har funnits där så många gånger förr så de är bara på tiden att den försvunnit. Men jag vet också att den inte försvunnit bara sådär utan allt handlar om personkemi. Och vad vi förväntar oss av våra medmänniskor. Det är lite som en saga eller så är det kanske bara verkligheten som ger utdelning. Som jag alltid säger du ser inte vad för mening vissa saker har förrän i efterhand när du ser tillbaka och reflekterar över varför vissa saker verkligen har hänt. När du väl sett tillbaka och reflekterat, det är då du inser vad för mening alla händelser haft och du kan nu börja sätta pusselbitarna på plats där de hör hemma. 

 

Personkemi är allt vad det handlar om i slutändan. Så lika men så olika på samma sätt. 

Oaahh vilken natt det varit. Har inte drömt på ett bra tag nu men inatt drömde jag så verklighets troget så jag nästan trodde allt hänt på riktigt.

Jag drömde att jag konforterade dig, jag blev så arg på dig för att du inte fattade att du inte kan behandla mig som någon som du bara hör av dig till när du inte har någon annan att ringa. Du tänker alltid på alla andra men du glömmer bort mig för att jag klarar mig så bra själv. Men min fråga är vart var du när jag behövde dig som mest? 

 

Jag drömde att allt var så självklart, så synligt allt. Alla bitar föll på plats i drömmen, och det var för dig som inget konstigt utan som helt naturligt. Jag vart besviken i drömmen men i verkligheten kanske jag inte vill se de. Att de verkligen är så självklart som i drömmen. 

 

Jag har tänkt mycket på dig i veckan. Vi sågs i helgen men jag fattar inte att du fortfarande kör med samma sak som du alltid gjort. Du försöker få mig att känna mig dålig så jag ska söka mig till dig. Klandrar mig för att jag lever på ett visst sätt. Ett sätt som jag trivs med och som jag inte vill förändra just nu. Du klandrar mig för att det inte är mitt riktiga jag. Vad vet du? Jag var en annan person med dig men idag är jag en mycket bättre människa som inte tar skit från någon. Jag accepterar inte att man uttnyttjar min godhet och omtänksamhet. Men jag kanske uppfattade ditt beteende fel, om fallet var så, så söker du min kontakt på ett otroligt konstigt sätt.

 

En sak som jag funderat väldigt mycket på är en sak som någon sa till mig i helgen. Hur jag ser på saker, och hur jag förväntar mig att de ska utvecklas och om jag trivdes med de. Men sådant här mindfuckar mig, jag hör en sak som sätter sig i huvudet som en jobbig parasit. Varför får de inte vara som de är? Varför måste man sätta en status på allt och alla? Jag vet att det kommer såra någon av oss snart, vem vet jag inte. Men jag orkar inte bry mig. Och jag blir ett hopplöst fall när alla pratar om de, jag vet inte vad jag ska göra, säga eller vad som förväntas av mig. Jag har sagt de förr och kommer hålla fast vid de. Fråga mig inte om du inte bryr dig om mitt välmående, om du bara frågar för din egen räkning då behöver du inte fråga. Då kommer jag aldrig svara ärligt.