2011.11.22

Denna trötthet får mig att inte orka alls. Och det mesta blir lönlöst och omotiverad till högsta grad. Det känns som om man går runt och bär runt på någon/något på axlarna, en känsla som dämpar mitt glada, flummiga jag. Dessutom saknar jag min pappa otroligt mycket, speciellt när jag vet att jag inte kan hälsa på honom nu hur som helst, känns som ett litet tomrum. Jag har varit väldigt ledsen sen jag fick veta att du skulle åka, har hållit de lite inom mig och varit arg för att du skulle åka. Men sen har jag tänkt också att det är ju samma sak som att jag skulle åka iväg i flera månader för att göra något jag verkligen ville göra. Jag är glad att du iallafall tog med dig Vilijam för han skulle saknat dig för mycket. Jag vill verkligen att du kommer tillbaka och inte stannar där för alltid, men detta vill jag inte säga högt då de blir för jobbigt att tänka på de då. Du är min enda pappa och jag vill ha dig tillbaka, jag vill inte att du flyttar permanent. Jag känner mig lite som om ett litet barn, jag är ju vuxen och jag klarar mig helt själv men just att veta att man inte kan när man vill, de är då de blir jobbigt och jag blir ledsen. Men jag får tänka att de här är något du verkligen vill göra, så då är de för mig att acceptera bara, tyvärr. Men jag säger en sak du måste komma hem, jag vill inte höra något annat.

Just nu vill jag leva, just nu vill jag känna på riktigt. Men vad gör jag målar in mig i ett hörn och ignorerar mina känslor och stänger av och bara accepterar. Det är som jag säger men jag vill inte tro på de. För då blir de så svårt.
Det värsta med de här är att jag inte kommer må bättre av de och de vet jag.
Stänga av utåt och grubbla på de i min ensamhet är min största svaghet och min största styrka. Men när jag stänger av de utåt så visar jag dessutom utåt att jag mår okej, och att de inte är något fel. Men i själva verket grubblar jag och mår ännu sämre. Prata om mig själv är inte min starkaste egenskap. Kanske därför jag har denna blogg för att må lite minimaliskt bättre av att få skriva av mig.

Något possitivt är väl att jag mår bättre på jobbet än på fritiden, då jag har andra saker att tänka på och jag hinner inte grubbla lika mycket. Dessutom har jag arbetskamrater som får mig att le, hur mörk dagen än ser ut på morgonen så ljusnar den oftast upp. Det är härifrån jag får min energi att göra just de där lilla extra på fritiden.
Bra bra känslor härifrån.
Jag får inte glömma mina två underbara Emmor, ena Emma som sitter och pratar med mig i bilen varje dag, och den ena Emma som mer än gärna tar en promenad med mig när jag behöver. Uppskattar verkligen samtalen vi har, och känslan man får efteråt. Alfapet kväll någon dag?

Hela världen är min och jag vill ha den.

Kommentarer
Postat av: Emma

Anna, lilla Anna! Det blir bra till slut, det vet du.. Fram till dess så får du spy galla över vem du vill till mig i bilen, över vad du vill. Bara det känns lite bättre för dig. <3

2011-12-06 @ 07:23:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0