Anna Jylhä

Under den här helgen har jag kommit unifund med att det är dags att gå vidare på riktigt.

Inget mer hopp om att det kanske finns en minimal möjlighet.

Det värsta är att 99% säger nej men den där 1% gör mig helt galen.

Har inte riktigt kommit på hur jag ska kunna gå vidare och glömma än, det enklast vore att radera alla minnen som finns. Både bra och dåliga. Bara trycka på en knapp och så vore allt borta, i framtiden det kanske kommer.

Tills dess måste jag komma på något jävligt bra som gör att minnena suddas ut i allafall. För ingen människa förtjänar att vara så här labil, i ena stunden fylld med hopp medan i den andra fylld med krossade drömmar. 

Jag vill inte glömma helt, men glömma de som får mig att vilja ha de. 

Jag måste nog helt enkelt bestämma mig på riktigt. Få bort alla hjärnspöken, få bort hoppet, få bort drömmarna och till slut sudda ut minnena. 

Jag måste gå vidare, göra något nytt, jag måste glömma allt underbart för min chans har redan varit och jag brände den.