Anna Jylhä

Jag vågade skriva till dig igår.

När jag skrev smset som inte var något speciellt alls utan bara för att visa ett livstecken till dig för att jag tyckte att det var dags nu.

Mitt hjärta dunkade i otakt och jag grät när jag skrev dessa få rader. Jag grät dock mer när du svarade. Jag insåg hur otroligt mycket det betyder med kontakten med dig. Hur mycket jag saknar dig och hur mycket jag tycker att jag varit dum som inte hört av mig, 

Detta är ett steg mot rätt riktning, vad nu nästa steg blir efter de här vet jag inte än. Men jag har hittat hoppet igen.

Jag har insett att jag har behövt gråta, fälla några tårar för att komma över min rädsla. Få komma över saker som inte ger mig något annat än ont i magen. 

Insett att jag mår så mycket bättre efter att jag gråtit än att gå och fundera på saker i onödan. Och vända och vrida på senarion som jag inte har någon påverkan på. Som jag inte kan ta nästa steg i, i dessa tillfällen måste jag släppa taget. Är de inte menat så är det inte. Men jag har försökt göra de jag kan och försökt visa de jag kan. Men de har inte räckt så jag kan inte göra så mycket mer. Bara minnas allt bra och minnas det lilla och lära mig av det som av allt annat här i livet. Det kommer aldrig vara över för mig.