Anna Jylhä

Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen eller göra. För de gör så jäkla ont i magen. Har jag verkligen tagit rätt beslut, har jag verkligen tänkt igenom de här? 

Jag sitter här och tankarna flödar och jag blir mer och mer rädd. Ren rädsla på riktigt. Hur ska jag veta om jag tagit rätt beslut, vem kan lugna mig? 

Helt galet, jag kan säga att de här är första gången på otroligt lång tid som jag verkligen undrar om jag tagit rätt beslut. Jag har alltid haft en otrolig vilja till något men kan de vara för att jag aldrig riktigt har fäst mig vid något förräns nu. Fäst mig vid något som inte ens går att ta i. Fäst mig i en känsla som gjort mig sjukt självsäker och trygg. Nu känner jag mig förbaskat osäker igen. Osäkerheten tar över fjärilarna i magen. För en timme sedan kändes de otroligt bra men endå nervöst, nu kan jag knappt lugna mig, jag försöker andas lugnt, men helst av allt skulle jag vilja gråta sådana där stora krokodil tårar i famnen på någon som gör mig trygg. Säger att beslutet jag tagit är det enda rätta. Att de här är ju de du velat i tre år. Jag minns den där gången för tre år sedan när vi gick på gatorna och ett frö såddes i min hjärna. En önskan och en dröm. Nu händer det och jag kan säga att jag är så oförberedd på dessa känslor jag har just nu att jag skulle vilja protest-kräkas. Varför kan inte mitt hjärta tänka likadant som min hjärna.

Och det är ju bara typiskt att det händer just nu, på våren som alltid. De senaste fem åren har våren varit min årstid då jag förändrat mitt liv markant på alla sätt och vis. Det är som om varje vår så har jag börjat om från början. Det slår aldrig fel. För 5 år sen flyttade jag in i min drömlägenhet och trodde att jag gjorde det med en person jag skulle leva hela livet med. För 3 år sen förlorade vi alla dig, du som alltid kommer finnas i våra minnen som den där härliga människan som levde livet fullt ut utan rädsla. För 2 år sedan bytte jag arbete och du lämnade mig. För 1 år sen lämnade jag dig på riktigt. Allt de här har hänt under exakt samma månad varje år: maj. Och nu när jag äntligen hittat trygghet igen på riktigt så känns de som om jag håller på och kastar bort den. Kastar bort något som jag har kämpat med att hitta igen under ett helt år. Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför väljer jag alltid denna månad? Hade det varit vilken årstid som helst under året utom denna så skulle jag varit lugn. Men nu kan jag ärlig säga att jag börjar bli riktigt rädd för maj-månad, vår-årstiden.

Jag vill inte vara såhär osäker, och jag vet att jag kommer inte känna såhär om jag bara får gråta mina krokodil tårar men jag vet inte vad som ska få mig att gråta dessa. Just nu känns det som om kroppen slutat fungera på riktigt för en stund. Det känns som om jag skulle kunna stirra in i väggen i en hel framtid. 

Allt kommer bli så annorlunda, 

De här är en händelse i mitt liv som kan vara en av de svåraste jag någonsin har varit med om. En händelse som skapar starka känslor och en stark känsla av rädsla för framtiden.

//a.jylhä