Anna Jylhä

Här kommer ett sådant här inlägg igen som är sjukt långt för att de har gått så sjukt lång tid sen senast jag skrev. Som en kär vän skrev/sa en gång i tiden, att när man är glad och gör massa saker hela dagarna igenom så borde man skriva om de men istället så skriver man som mest när man är i en liten nedförsbacke då man kanske inte mår helt hundra och inte gör så mycket mer än tycker synd om sig själv. En väldigt klok vän då det verkligen stämmer. Och detta är inte första gången jag inser det.

Visst att jag inte varit konstant glad och gjort Massor av saker hela tiden sen senast jag skrev men jag har inte riktitgt prioriterat mitt skrivande. Man behöver de mer som sagt när man är i en nedförsbacke för att analysera och gå igenom sina känslor på ett helt annat plan.

Men jag tänkte försöka sammanfatta året 2013, försöka skriva ner vad jag vill få ut av år 2014 och hur de ser ut med de mesta just nu.

 

Vi börjar väl med 2013. 

2013 är ett väldigt turbulent år för mig. Det började med en massa förhoppningar om att jag hittat något som jag letat efter ett bra tag. Det var 4 månader av stora frågetecken. 4 månader av en känsla av panik och desperation att hitta kärleken. Men dessa fyra första månaderna var underbara ändå. Skulle aldrig någonsin vilja ta bort dessa fyra månader då dessa månaderna trots allt lärde mig väldigt mycket om mig själv och tog mig till en helt ny nivå när de gäller hur jag känner för nära relationer mellan två personer. Jag insåg hur jag ville ha de i en nära relation, jag insåg vad jag egentligen letade efter och framför allt så upptäckte jag vad jag vill få ut av nära relationer. Possitiv energi, inte någon relation som äter energi och inte ger de där lugnet inombords utan en självklar känsla.

Under hela den här tiden så hade jag mina absolut bästa pojkar nära till hands hela tiden. Vi började umgås på riktigt i slutet på 2012 och jag blev som en i grabbgänget. Detta är en av de bästa händelserna under 2013. Hur jag bara accepterades på riktigt för den jag var och äntligen kände mig som jag hörde ihop med dessa pojkar. Hur jag fick känslan att jag hittat hem. Hur de tog hand om mig när jag var hopplös. Hur vi skrattade tills vi grät av alla händelser och upplevelser som vi var med om. Hur jag fick vara med i en gemenskap där alla tog hand om varandra i vått och torrt. Jag älskar er och jag gör allt ni ber mig om att göra för er. För ni är guld värda.

Jag har även hittat en otroligt nära vän i en person som jag från början inte trodde att jag hade så mycket gemensamt med. Hur vi lyckades gå igenom ungefärliga scenarion i relationer till kärleken typ i stort sett samtidigt. Hur vi kunde prata på i timmar om i stort sett samma saker. Hur jag hittade en vän jag kunde älta saker med och som kunde älta saker till mig utan att vi irriterade oss på varandra för att vi pratade om typ samma saker hela tiden. Jag hittade min tjej, jag har mina pojkar men nu hade jag också "min tjej". Min tjej som också ställde upp i vått och torrt som jag älskar för att hon står ut med alla mina tokigheter och allt mitt ältande om saker som jag inte kan analysera för mig själv. Emily du är min tjej för alltid.

 

Sedan hände det något väldigt tråkigt under slutet av denna 4 månaders period.

Jag förlorade även en väldigt klok och älskad vän. Allt var mitt fel och jag betedde mig som ett barn. Jag ångrar detta otroligt mycket. Jag mådde som sämst och min stubin var kortare än vanligt. Och jag hade ingen ork att rädda det innan det var försent. Jag vet att mitt försök till räddning när den väl kom försent så var inte ett facebook mejl kanske det bästa sättet. Men min förklaring för detta är bara att om jag hade tagit de öga för öga så hade jag inte fått fram allt på samma sätt som jag trodde att jag fick fram det i mitt mejl. Men de kändes nästan som att mitt försök knuffade bort dig ännu mer. Helst av allt skulle jag vilja höra av mig till dig och fråga hur de är med dig och vad som händer i ditt liv. Vi har inte pratat med varandra på ca 10 månader. Och jag kan lova att det känns tungt. I dagsläget vet jag inte alls vad jag ska göra. Låta dig vara för att du har ett bättre liv utan mig? Borde jag höra av mig och bara säga "hej"? Eller borde jag försöka göra en ny räddning av våran vänskap öga för öga och förklara allt igen, hur dåligt jag mådde under den här perioden, hur jag endast kan klandra mig själv för att jag döljde detta för bra för alla i min omgivning. Hur jag insåg att det som hände mellan oss var ett rop på hjälp? 

Det är så många sena kvällar i nyktert eller onyktert tillstånd, ensam eller bland folk som jag har velat ringa de där samtalet till dig. Men jag har inte vågat jag har tryckt på "ring" knappen men har lagt på innan det ens hunnit gå en signal för att i nästa stund försöka formulera ett sms till dig som endast blir skit. Kan inte ens räkna på fingrarna hur många gånger jag gått igenom denna procedur. Jag är feg och det kan vara pågrund av min feghet som jag kommer förlora dig för all framtid. Jag vill bara säga att jag älskar dig Sandra här och nu och någon dag så lovar jag att jag ska sluta vara så feg och ringa det där samtalet som jag inte vågar för att just säga dessa ord till dig innan det är absolut försent. För jag vet att de inte betyder något för dig när jag endast skriver det till dig. Förlåt.

 

Efter dessa 4 månader så börjar jag äntligen inse att jag måste börja tänka annorlunda om det mesta. Speciellt att inte leta desperat efter kärleken utan jag har nu vid den här tidpunkten insett att när man gör detta så blir man endast kär i kärleken och närheten och inte personen som ger eller inte ger dig den.

Då händer det jag blir kär i en av mina närmaste vänner. Och känslorna är ömsesidiga allt blir så självklart. Hur vi båda inser att vi är så rätt för varandra för allt blir helt plötsligt så otroligt enkelt med allt som har med kärlek att göra. Hur jag själv inser att jag aldrig har haft de så enkelt någonsin i någon av mina nära relationer. Det har för det mesta alltid varit en kamp och panik för mig när det gäller nära relationer till någon jag älskat som en partner. Jag har alltid varit så beroende av den jag älskat att det tagit sådan otrolig energi från mitt annars glada galna jag som mina vänner ser mig. Självklart är jag beroende av Christoffer i dagsläget men inte med samma panik och rädsla att förlora honom som jag alltid tidigare känt för nära relationer. För det finns ingen rädsla att förlora honom för det finns ingen tvivel på kärleken. Han fick mig att flytta till Norrköping och det tog inte många månader av dagar ihop för att vi skulle inse att vi skulle flytta ihop. Att vi skulle ha ett gemensamt boende som var ett och samma hem för båda två. Vi har kämpat otroligt mycket med flyttar fram och tillbaka, många besök på IKEA, frustation av varandras oförståelse för vissa saker de senaste månaderna. Men idag har vi ett gemensamt boende och som sagt de har inte varit lätt att komma så här långt. Vi har varit otroligt osams om väldigt mycket och allt vart helt plötsligt inte så enkelt längre som de varit de 6 månaderna innan vi tog beslutet att flytta ihop. Men vi har klarat de och är nu påväg till enkelheten igen. Och äntligen känns det här som ett av de bästa besluten i hela mitt liv. Och jag är så otroligt glad att de endast var en kort svart period under flytten för oss. Och att allt är påväg till det vita igen. 

 

Något som irriterat mig sen den dagen vi gick ut med att vi umgicks i en nivå högre än vänskap är männsikor som inte accepterat detta. Människor som tyckt att det var fel och sårande mot dem. Människor som inte varit glada för våran skull utan som har sett de som ett svek just för att de är så nära inpå så nära relationer. Du som valt att undvika mig helt pågrund av helt fel orsaker en allt för lång tid. Visst kan jag förstå att det är sårande och jobbigt till en början men när de gått ett bra tag varför kan man ändå inte acceptera det? Jag har accepterat att du hittat kärleken och jag är väldigt glad för eran skull. Jag skulle aldrig någonsin vara sur på dig bara för att du hittat kärleken i en gemensam vän/bekant. Alla passar inte med varandra men när man hittar rätt, bara för att det är en gemensam vän ska man då förbjuda det? Vi kan inte vara paxade hela livet till någon person och inte tillåta sina vänner att hitta kärleken i varandra speciellt inte när det gör en mer glad i livet än någonsin. Det är som pusselbitar du kan inte trycka ihop en pusselbit som är fel men du kan helt klart sätta ihop två pusselbitar som hör ihop, och om du inte sätter ihop dessa pusselbitar så saknas det något i det stora pusslet. Jag önskar att den dagen någon gång kommer när du inser att du inte är bättre själv. Och att du framför allt kan prata med mig igen som en vän. 

 

Dessa är de händelserna som jag kommer minnas som de stora händelserna under 2013. Om vi går vidare till tankar och funderingar inför 2014. Vad vill jag åstadkomma och vad vill uppnå med året 2014?

Jag fyller 25 år i slutet av året och man kan säga att jag vid den här tidpunkten har levt en fjärdedel av mitt liv. Tänk 25 år, det är stort. Det är nu jag borde börja tänka på framtiden på riktigt. Och jag är på god väg med det mesta inför framtiden, självklart finns det fortfarande frågetecken som måste besvaras men jag ska göra allt i min makt för att göra något bra ut av min framtid. 

Under 2014 har jag satt som mål att gå tillbaka till min barndom och bearbeta allt på riktigt, bocka av punkten som jag trodde att jag skulle kunna undvika. Det är den största och jobbigaste punkten i mitt liv, att gå tillbaka till min barndom och bearbeta allt som hänt speciellt allt det dåliga. Detta måste jag göra för att jag ska kunna komma vidare i vissa relationer, för att kunna växa på riktigt, för att kunna säga förlåt när de inte är försent, för att kunna behålla de jag håller närmast om hjärtat. Alla har vi någon gång i livet haft stopp i relationer där du inte kommer vidare om du inte bearbetar något gammalt. I de flesta fallen struntar man i relationen helt men äntligen har jag hittat någon som de är värt att bearbetas för. Mitt stopp i relationer har som sagt alltid varit min barndom, och för mig är det otroligt stort att inse detta. Jag klandrar ingen för min barndom det är något som har hänt som ändå format mig till den jag är idag. Men vissa punkter från min barndom måste jag faktiskt bearbeta och endast ta med till framtiden som att jag lyckats att bearbeta punkterna och på de sättet bli en annan människa och ha en större förståelse för allt i min omgiving.

 

Som sagt detta inlägg blev väldigt långt och jag skulle kunna göra de så många miljoner längre. Men jag har valt att inte tråka ut de få som läser de här.