Funderingar
Att sakna någon kan vara något av de bästa och det sämsta som finns på samma gång.
Det bästa pågrund av att du längtar efter denna person så mycket så du går och ler för dig själv när du tänker på han/hon i stort sett hela tiden.
Det sämsta då du inte kan vara där för just honom/henne när denne kanske som mest skulle behöva en dos av just dig. Och ibland kan de göra ont att sakna någon för mycket, som till exempel de gångerna då man själv inser att idag hade jag verkligen behövt en rejäl dos av just denna speciella person som du saknar.
Varför ska de vara så svårt att ha ett mellan ting mellan sakna och sakna för mycket?
Måste man bestämma varje gång man skiljs åt när man ska ses nästa gång så man har något att se fram emot?
Eller blir de mer spännande och pirrig när man bara bestämmer sig för att: just idag vill jag träffa han/hon så då ser man till och gör de?
Jag vet inte vad som är bäst, men jag vet en sak att jag blir glad när du säger att du saknar mig. Det gör min dag komplett.
Ömsesidiga känslor övervinner allt!
