Anna Jylhä

Jag börjar lite smått känna igen mig själv igen. Jag börjar se positivt på de mesta igen. Förra veckan är nästan som ett minne blott. 

Jag har de underbaraste människorna att tacka. 

Danne, Jonis, Tobbe och Emily. Ni har stöttat mig på alla möjliga sätt denna veckan som varit. Allt från att lösa så jag fick hem min bil från motorvägen, lagat mat åt mig, följt med mig och hämtat den nya bilen, lyssnat på mig  i timmar när jag analyserat sönder mina känslor men framför allt fått mig att skratta och le trots att allt sett otroligt mörkt ut.

De är de där små sakerna som räknas, och jag kommer vara evigt tacksam för att ni dragit upp mig från skiten och stöttat mig.

Jag har funderat och analyserat mina känslor väldigt mycket denna vecka, insett att det inte finns något att göra åt saken. Jag kommer alltid vara livrädd för mina egna känslor, jag kommer alltid ha svårt att visa de på ett bra sätt, men framför allt så kommer jag försöka att inte misstolka sitationen så mycket. Ibland känns de bra cch ibland inte. Man får helt enkelt gilla läget och skita i hur allt blir. För de går inte att analysera de och fundera på de för mycket. Jag kan aldrig ändra på något som hänt i mitt förflutna. De jag kan göra är att ta dagen som den kommer och inte fundera så mycket på vad som hända skall i framtiden. Tillslut kanske jag inte kommer vara lika livrädd längre för mina känslor och vågar visa de till dig som får mig att känna mig trygg igen.