Anna Jylhä

Varför är vi så rädda för känslor? Varför vågar vi inte visa vad vi egentligen vill? Varför är det lättare för andra att visa känslor än för vissa? 

 

Jag tror vi är rädda för känslor av alla dess slag för det får oss att känna, känna något speciellt, känna något sorgligt, känna något omöjligt.

Vi vill inte bli sårade pågrund av att vi visar något så underbart som våra känslor. Det gör dig svagare så fort du visar en känsla åt något. Du låter denna personen komma dig närmare genom att visa dina känslor. Närmare ditt hjärta och ditt tycke.

Ditt hjärta är ömtåligt så du är så rädd för att visa en glimt av det till någon. Att ännu en gång ge en del av ditt hjärta till någon, en del som du aldrig kommer få tillbaka.

Och varför vissa människor har lättare att visa sina känslor är för att de antagligen inte fått gå igenom skit när det gäller känslor. 

Aldrig gett bort en del av sitt hjärta och fått denna delen krossad. 

Varför ska det vara så svårt att läsa av känslor? Läsa av de så att du inte missuppfattar de. Visst jag vet att man måste chansa för att kunna vinna något men vågar man chansa än en gång? 

När du väl ger bort en del av ditt hjärta till någon så vill du att denne personen ska ta hand om det och vårda det som om det vore dennes egna. För det blir ju faktiskt deras del av ditt hjärta.

Alla personer du fattar tycke för i livet kommer alltid ha den där delen av ditt hjärta, de kanske glömmer bort den, de kanske struntar i den eller så finns det de som tar hand om den, minns den varje dag, tänker på den varje dag, men de kommer alltid ha den delen.

Ibland gör man fel val själv när man inser att man borde ha valt en helt annan väg från början för det känns som om man står på samma ruta igen som från början. Tillbaka på brottsplatsen. Tänk om man gjort det andra valeti början? Tagit emot det där speciella hjärtat av någon istället? Hur hade det gått då? 

Hur du än en gång måste se denna underbara personen i ögonen och se det du såg då, se allt det underbara, se hur du gör allt omöjligt. Se hur du rör till allt. Det kanske är ödet som leker med mig än en gång, och ödet som ger mig en bakläxa för mina tidigare val. 

Den här personen ser bara goda saker i dig, den här personen kan se förbi ditt förflutna, den här personen har alltid gjort dig glad genom de åren du kännt denne. Du har alltid kännt en koppling till denna person, inte alltid så synlig men den har alltid funnits där. Försöker ödet säga något till dig? Ger ödet mig en andra chans? Eller poängterar den att göra ett helt annat val igen? 

Eller handlar allt bara om rätt tidpunkter i livet? Tidpunkter då det är dags att göra val igen. Val som du egentligen inte vill göra.

Varför kan det inte bara vara självklart? Inga analyser, inget att fundera över. Vem är självklar för mig? Finns det något som är det? Och varför är du inte i mitt liv just nu?