Pirr pirr
Det är sjukt hur nervös man kan vara, eller hur nervös man kan bli för småsaker.
Men de är en sjukt härlig känsla, man känner ju att man lever i allafall.
Man beter sig lite som en liten flicka, jag har ju varit här ett par gånger jag borde veta hur de känns men de kanske är det som är förtjusningen med de. Att du just inte vet hur de ska kännas för varje gång. Det kanske är det som gör de så spännande.
Men på ett sätt avskyr jag det samtidigt som jag är så jäkla fascinerad. Fascinerad av känslan och mitt beteende.
För ett tag sedan satte jag ord på mitt beteende ; Ambivalens.
Då man tycker att människor är konstiga när de accepterar en sådan här kaotisk känsla men när man själv sitter i samma situation så är man varm och passionerad.
Man har avsky och förtjusning till en känsla, en sak till en person.
Och jag vet exakt när jag blev sådan för jag har inte alltid varit sånn här, inte vad jag vet.
Kanske på ytan men inte långt inpå skinnet.
De som känner mig vet att det handlar om ett krossat hjärta och en rädsla för att jag inte vågar visa mina känslor.
Men de som känner mig vet också att när jag släpper den här negativa sidan då måste de vara speciellt och då kan det tyckas att de är ömsesidigt.
Jag kan spela ett spel till en början för att inte släppa någon för nära på. Men ibland måste jag sluta spela och bara låta känslorna flöda. Släppa de fria och njuta. Jag kan inte bara stoppa undan de i garderoben när jag tycker att det börjar bli för jobbigt, iallafall inte för att plocka fram de när jag känner för de. Visst att jag är en expert på att stänga av mina känslor, som att trycka på en knapp. Snälla gör bara inte så att jag tycker på denna knapp för de här känns för bra för att stoppa undan i en garderob och glömma.
Tiden får bevisa, som alltid. Det kan bli pannkaka av allt eller så blir de bara helt enkelt bra.
Jag faller, frågan är bara om någon tänker ta emot mig.
//a.jylhä
Kommentarer
Trackback
