Anna Jylhä

Det var ett tag sedan jag skrev så jag kände att det var dags nu.

Jag tror jag lever för tillfället lite i min egna lilla bubbla eller kanske våran bubbla. Men jag lever verkligen för stunden, jag njuter av varje minut och är gladare än på länge. 

Jag har varit halvkrasslig hela förra veckan så träningen har fått lida. Men imorgon bitti är det första löp-passet på en vecka som står på schemat. Dessutom ska det ut och cyklas i 4 mil efter jobbet med våran avdelning igen.

Som jag sagt tidigare, min kropp förbättras för varje träning och jag ser nästan resultat varje vecka. Inte på vågen för där känns det som jag står still (antagligen för att jag bygger muskler i en behaglig takt) men på utseendet på kroppen och fysiken så förbättras jag markant hela tiden. Sådant är så jäkla uppskattat, 

Visst att jag oftast har haft hyfsat bra självförtroende men nu kan jag verkligen klappa mig på axeln och säga äntligen har jag snart den kroppen som jag alltid bara vågat drömma om. Förändringen på kroppen har också gjort att jag blivit mer självsäkrare i mig själv och vet när jag blir behandlad dåligt och accepterar det inte överhuvudtaget. Alla är vi värda att bli behandlade rätt. 

Om jag ska se tillbaka på de senaste åren så är faktiskt de som händer just nu bara fantastiskt. För vem kunde ana från början att allt skulle falla på plats efter så många år? Så många år av frågetecken och ovetande. Det är väl de som gör det så härligt att jag kan säga att de här är inte första gången jag känner såhär. Tror alla dessa år och händelser fram och tillbaka har behövts för att jag idag kan visa hur jag känner på riktigt. Utan att vara rädd för att bli sårad. Rädslan för att bli sårad har funnits där så många gånger förr så de är bara på tiden att den försvunnit. Men jag vet också att den inte försvunnit bara sådär utan allt handlar om personkemi. Och vad vi förväntar oss av våra medmänniskor. Det är lite som en saga eller så är det kanske bara verkligheten som ger utdelning. Som jag alltid säger du ser inte vad för mening vissa saker har förrän i efterhand när du ser tillbaka och reflekterar över varför vissa saker verkligen har hänt. När du väl sett tillbaka och reflekterat, det är då du inser vad för mening alla händelser haft och du kan nu börja sätta pusselbitarna på plats där de hör hemma. 

 

Personkemi är allt vad det handlar om i slutändan. Så lika men så olika på samma sätt.